på en gång kunna gagna vårt eget lands usveckling och framtida väl jemte de oss omgisvande folkens. Vi hunne motse, att i detta afseende icke endast få all göra med dem, som anse det gamla, sadant det varit, battre, än det som är, och det, som är, alhlid bättre, än allt nytt; utav älven med alla dem, som på enfaldigt ailvar veritisen tro, alt intet system kan vara lychligt för eit and, om det icke sjellvisbt och esennytligt söker befordra dess egna innevanares vianing och fördel på andra folks bekostnad. Men alla dessa motsiandare, så svåra de än ma vara all öfverlyga, äre vi dock icke så rädde för; ty, man må derom säga hvad man vill: deras antal förminskas i s igande sorhallande till deras satsers orimlighet. vida svårare blilver det att besegta och ofveriyga den, som senast i början äro benägna att lopa från all prosning af vär framställning, blott af det skål, all de anse omöjliat att kunna uppställa ett antagligt system, sadant, art Regering och Felk skulle derom gemensamt kunna blifva enige och inbördes understodja dess antagande, ordnande och u forande. Dessa dkvillare blifva troligen talrihast, och vi kunne kanske blott till en ringa del qvarhalla dem i scaaans interesse, genom den sorssakran: att, om de vilja följa vår framställning, skola de med sorundran se, huru litet nytt det, som vi fordra, i sjelfva verket är; en det mesta blott är sadant, som Svenska nation dess representanter, dess statsmån, dess cubetsmån, i elHgshandlingar, utlatanden, kommiltebetäntkanden, c 0. 8s. v., redan länge och ofta framställt och yrkat; huru det, utan stora svarigheter, utan Torstörande al allmän eller euslilå välfärd, skulle kunna lata sig göras; och buru orätt sålunda en Regerinz handlar, om den icke vill verksamt och uppriktigt samverka med folket för saken. bet ar visserligen sannot, att isragavarande sys em står på frihetens grund (det vore oss omöjligt alt eljest ett ogonblick besatta oss dermed); men vi hafve väl be änkt, att det skulle tjena till intet, om vi sökte utvidga detsamma till en sådan utsträckt folkfrihet, som vi visserligen kunde önska och älven vore benägne alt anse möjlig och helsosam, men som vi ganska vål inse ännu skulle mota allilör stora svårigheter att få medgisven. Mindre, än mången lärer tro, begåäre vi i detta afseende; och vi gore det, utan att derfore befara att forräda folkeis sak. Tvärtom tro vi oss gagna den ty under det lilliga sträfvande, som tiden nu utvisar, icke biolt vill imellektuel utbildning, wan äfven till materiel sorkofran, och med de stån digt sorokade medlen dertill, som folken vetat att tillegna sig och begagna, är solkkrasten redan så mäktig, och blitver det med hbvarje tiotal år, ja med varje dag, all aren snart nog verka lika mycket i nationernas utveckling, som fordom seklerna, och tankaren derföre kan trosta sig med, att de srvon, som han ulsar, bära icke blott, om de åro mogna, eu säker frukt, utan en snar, en härlig, da de falla uti tjenlig jordmån. bets:stem, vi bär skola komma att betrakta, skall silunda — jaz tycker mig se mångas lorundran — i det bufvuädsakligasle icke blifva annat, än hvad redan, under och efter vär sista revolution, en temligen allmän opinion hyllat, da deis ständerna, eller enskilta stånd, dels kmamincer, embetsverk, eller enshilte utmärkte män, framställt forslag derom. Kauske, sedan man sell detta förballande, känner mången sig — — — ö