Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1846, sida 1

damäål behosves hvarken arbelssalar, eller bokhällare. Genom en i närhe sorjningshuset instängd större plats 1! ning och macadamisering af sten; i tr ning med den uti sorsorjningshuset redan ul liga inrättning för mangling af kläder, samthuggning af särgtråd, och en utvidgning af asylen, om sadant låter sig göra; för deras herbergerande, vore detta åndamäl vunnet, och den fordel tillika, att desse personer icke ansågo sig tillhora sattigsorsotjningen. Men härtill fordras älven, att stadens innevänare, med de autoriteter eller comitteer, som hafva befattning med gators och vägars anläggning och underhåll, öfverenskommer, att materialier, det vill säga sten, halles lInränningen tillhanda, och att det arbetade sedan till visst pris olvertages. Att med satligsörsörjningen förena någon me. ra vidsträckt allmän arbetsinråttning, i synnerhet utom försörjningshuset, är efter mitt sormenande skadligt och verkar förlamande på arbetsklassens så väl moralit, som öfriga lörhållanden; — lättsinnigheten okes — någloshet och liknojdhet inställa sig: — det behötves ingen eftertanka, intet sträfvande för beredande af egen och familjs bergning; — då bröd, då kläder felas — då arbete saknas, då år det Faftigsorsorjnings-direktionen, som skall fylla allt, hvad deruti brustit och brister; — kan någon tro, att sadant skall lända till samhållets väl? Åsven den ordentlige och arbetsamme arbetaren och slojdaren skall lida vid ett sådant förhållande, dagspenningen eller annan arbetslön nedsättes, da försörjningen, för att anskaffa tillräckligt arbete, nödgas lemna båttre pris, än hvad i allmänhet betalas. Mycket kunde vara att ännu tillägga för att ådagalägga skadligheten af en arbets-inrättning med saltigsörsörjningen förenad, som den nu ifrågavarande reglemente ger anledning till; men jag ber endast att få anföra följande ur en från franska språket öfversatt prisskrilt, om sattiavärdens, den legala fattiqvårdens, såsom Statsanstalt och Prival-inrallnmy, menliga verkningar på samlundets materiella väl, hvilket jag anser i allo kunna lämpas äfven till den communala, i synnerhet uti en storre commun. Grunden, hvarpa den oinskränkta legala salatigvarden hvilar, är den uppenbart falska soraulsättning, alt Staten kan nåra alla fattige, atleras antal ma vara eller blifva än så stort, CSÅfratut den blott haller dem till arbete. lngen eregering, ingen makt på jorden kan uppfylla ————— sRNA