Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1846, sida 1

ken hon hade salt sina möbler: hon var utomordentligt blek, — När reser ni dä? — frågade jag bedröfvad, — I morgon vid dagbräckningen. — Ilvarthän? — Till öen Tudi; bevara min hemlighet osvikligt. — Jag lofvar er det. — Allt är färdigt för min afresa. När Robert aterhom wmer fran landet. der han uppehaller sig tvenne dagar, skall han finna min vindskammare tom och ett bref för sig, Hon utsade dessa ord med ett herolskt lugn. Jag begrep dock att hennes hjerta var nedtryckt under smärtan, oaktadt denna latsade likgiltighet. Följande morgonen i gryningen steg hon uti en hyrvagn, jag följde henne till fots som en galning, ty jag kunde ej finna nagon vagn på min väg. Uti Lt -tannade hon på ett värdshus. Jag blef förundrad vid den förändring hennes ansigte undergatt. — Hvarför har ni följt mig? — frågade hon mildt. — För att ännu en gång få se er — svarade jag med en af smärta och fatiguer nästan slocknad stämma. Hon log med en engels småleende. Vi ingingo uti värdshuset, hvarest hon sade nig, alt hon ej velat resa från Paris uti nägon diligens, emedan då Robert lätteligen kunnat anställa efterspaningar. Stackars Bergeronette! du hade själsnärvaro i sjelfva uppoflringens ögonblick. Hon tillade med ett melankoliskt uttryck i rösten: Jag skall med nöje återse min 6 Tudi; hyddan der jag lefvat lycklig som barn, och min faders graf. Jag skulle aldrig hafva lemnat dessa ställen,