Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1846, sida 1

— Och jag skall snart komma till er! — sade jag. — Tillåter ni det Bergeronetie? Hon fästade sina bla godhetsfulla ögon på ämig. — Ja kom — sade hon mig — ni skall gifva mig underrätielse om han gifter sig. Robert ensam sysselsatte hennes tankar. Oh! jag käns de da att jag hatade honom. Diligensen anlände. Bergerozette tog plats deruli. och gaf mig till afsked sin band den jag badade med mina tårar. Diligensen försvann och med den allt mitt mod. Dar var redan middag innan jag kom hem till I mitt hemvist. Robert Tyvonarler. väntade mig der. — Hvar är Bergeronette? frågade han mig med darrande röst. — Hon är rest — svarade jag kallt. — Men hvarthän? — Derom vet jag ingenting. — Ni vet det. — Oh! jag skall nog äterfinua henne — utropade han under snyttningar, Han prane sin väg. Hans smärta rörde mig ej. Svartsjakan gör menniskan zill ett vilddjur: den dödar de ädlaste käaslor och föder hatet. Jag var nöjd, Robert led mer än jag, Åita dagar sednare atersåg ing bonom; alla hans etterspaningar bade varit fruktlösa. Han var otroligt förändrad. Han gjorde allt för ati förma mig säga Berverone tes vistelseort. Han grät. han bönföll, han hotade mig: jag blef obeveklig. Då skymfade han mig, och morgonen depa duellerade vi. Han -arade mig lindrigt i armen. Jag var nog kualiblodig och säker på handen, för att döda honom, och jag hade dertill en oöfvervinnelig lust; men i samma ögonblick jag skulle skjuta, erfor jag ett smärtande sumvetsagg: jag höjde