Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1846, sida 1

aa ögonblick lemua någon i tvifvelsmål o om råtta förhällandet. Sina åsigter af den skandinaviska Nordens enhet uttalar prof. Geijer på följande sätt : aJag har hänvisat på och ur tidens gang bevisal nationaliteternas och de nationala sympathiernas nyvunna politiska betydelse, hvilken härleder sig från folkens egen. Denna betydelse beror ej mera på aristokratierna, den beror ej heller på regeringarne, liksom den Skandinaviska Nordens enhet ej heller beror på en regering öfver densamma; den beror på nationernas vackta medvetande af verkligt gemensamma interessen, och det är for ljusningen at detta medvetande, som de mörka skuggorna af det nationalhat flytt, hvilka just den union framkallade, i hvilken lir Fryxell redan vill se brodden af skandinaviska sympathier grönska. 4 I anledning af samma ämne pitrar professor Geijer vidare: ebet förefaller verkligen, som ville Hr F. få litet vind i seglena genom eskandinasismen, hvilken han, å propos af kalmar-unionen, tagit i sitt besynnerliga skydd. Hr F. är för päpasslig, att ej iakttaga sin fördel. Hvad medhinner ej Hr F.? Hvem vet att lefva som han? Ulan protesterar, försäkrar, bedyrar, bugar i rund, och är tillika full af rätt och sanning: han bugar äfven för mig, under det han söker nedsalla mig. Han gör sin kompliment för a ristokratien, och låter liberalismen förstå, att med bördsprivilegierna är det snart ute. Han vill vara de konservative Herrarnes gunstling och skänker en bisallsnick åt den Skandinaviska ungdomen. — Hvilken universel man är ej Herr Fryxell? På ett ställe i sin försvarsskrift citerar prof. Geijer ett bref från Svenska Regeringen till kursursten af Brandenburg, hvilket vi, för en med vara äsigter fullkomligt ölverensstämmande, deri uttalad grundsats skull, här nedan anse oss böra reproducera. Det är dateradt d. 28:de Mars 16355, och det af prof. Geijer anförda utdraget ur detsamma lyder som soljer: der varit ett valrike, och att det genom vår sarsaders förtjenster förskrefs ärstligt till hans slagt; ej oinskränkt, utan på vissa vilkor emellan Kronan och Ständer: med dessa vilkors iakttagande af Konungen förbindas undersåtar ne till lydnad; men med deras krankelse och vanvårdande löses undersåtarnes pligt; uppstår derom tvist, eEders Kärlighet vet, att Sverige icke af ål—— — —