dyrar slutligen sin vänskap för min person. Jag vore benägen att härutinnan vidblifva min unla tro; men mäste tillstå, att de beskyllningor, som Hr F., under reservation af denna vanskap, emot mig slungar, äro nog bårda. T. sid. 235 hänvisar han på beskalfenbeten al de vanen, hvilka aristokratfördömandet brukar: förgistade pilar, vare sig af bitterhet, orättvisa, okupnigbet Åler osanninge — således vapen af det föraktligaste slag, med bvilta Hr i. ej skulle vilja förnedra sig sjelf och solkets ädla sak. Vänder man om bladet, så sinner man sid. 24 mig, (vinnen, eller fadern, eller faddern Geijer) utpekad såsom den der ställt sig i spetsen för aristokratfördömandet och drifut det längre än förut. — Det är föga trolikt, att läsaren från en sida till en annan skulle hunna hinna glomma sammanhanget mellan beskyllningarne och deras betecknade föremål. Men kanske har Hr F., som är en mera lillig ån djupsinnig herre, likväl glömt det sjeif. Jag slutar härmed detta mitt aftvungna sjelfförsvar, med soresalas att icke mera återupplaga det i detta ämne. — Jag älskar ej att polemisera, eburu i nödfall också jag är vapensör. Äfven prolessor Fryxell, synes mig, kunde hafva bättre att göra. Ilans förtjenster om Svenska Historien äro stora nog, att ej behöfva ökas på min bekostnad. (Fortekttes.) . unuiiii RO KO YE Nera FEUEU