Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1846, sida 1

stora anstalter och tydligen räknat på en talrik och förnäm publik. Han har låtit sjelfva akten soregås af en illuminatjon med traosparenser, föreställande, om jag ser rätt, Sveriges Anor. Man ser honom gå omkring och sorklara dess3 taflor med häftiga, dock värdiga, gestikulationer infor ett vördadt publikum. Man hör honom omtala en tillämnad ryslig eldsvåda i Svenska Historien, en riktig konspiration, ämnad alt spränga i luften allt, hvad dessa Sveriges anor ha beundransvärdt och lysande. Man bör honom bedyra sarans höjd och sitt eget dygdiga uppsåt, alt utan alla konsiderationer motarbeta och qvåsva densamma. Professorn förmenar nemligen, att Historien, som har eld i sig, också behöfver en försäkrad tillgång på vatten, hvilket ban derföre soretagit sig att balla densamma tillhanda. Han pekar på deaf honom anlagda ferfaldisa vattenledningar, rikliga nog att släcka alla eldsvådor i Svenska Hislorien; så alt ingenting numera hindrar alt hela det historiska fältet må bli en lekvall för oskyldig barnaro. Efter dessa preliminairer vidlager sjelfva examen med misg, till hvilken vi skola återkomma. Men denna akt har ej blott ett förspet, utan äfven ett efterspel, i hvilket sistnämnda Herr professorn visar undertecknad upphöjd på ett postament. Detta är nu visserligen uppfördt af mycket olikartade materialier, med konservativt underrede och liberal topp, dersore i sig sjelft osammanhängande och lutande till fall. Likväl försäkrar Hr professorn alt det är det farligaste i verlden att röra dervid. Den nye Curltius har emellertid tagit sin själ i sin hand och beslutar att ruska derpå. Följden bar man för ögonen. Postamentet ramlar, och — jag ligger der. Det är verkligen ell stort spektakel, hvarigenom Hr professorn, likväl inlågger dubbel ära, Sedan han nemligen bevisat, alt jag är svag i historien, omvänder han silt argument med forsäkran, alt Historien ingalunda är svag i mig, utan att jag tvertom är en historisk person, en politisk nolabititet, byarom allt professorn antyder, att han skulle kunna meddeia mera, än han nu för tillfället medhinner. bet torde väl komma i sinom tid. — kmellertid tillkänragifver han spektaklets slut för denna gång och rekommenderar sig. a Man finner att professorn lagt miz det temligen nära alt upptaga den utkastade stridshandsken till ett politiskt tornerspel, i hvilket jag likväl skulle förmoda, att vi begge — jag sammal, och Ilr professorn redan utofver stad— — . ii:::::