Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1846, sida 1

Han berynte då med att sätta sig bredvid henne på den plats, hon hade anvisat honom. Det förekom bonom väl nagot motbjudande, men han sade till sig sjelf, all han maste underkasta sig en ögonblicklig obehaglighet. Dessutem skulle drottningen utan tvifvet snart lemna ett ställe, som minnena zjorde så hemskt. Imellertid försiot dagen utan att bon lät tormärka någon åstundan att vända tillbaka till sin hufvudstad, ja utan alt lemna malian, som betäckte det ställe, hvarest den sista akten af detta sorgliga drama blifvit uppforel. Hon låt tillochmed ditbringa aflonvard och kuddar alt hvila på under natten. Hon var som en skiidtvakt, som icke ville lemna sin post, af fruktan ali grafven skulle öppna sig och hennes fånge undkomma. Byce var liksom fasttrollad vid Stallet, han vågade icke förlora sin förfärliga herrakarinna ur sigte; han studerade alla hennes miner, radfrågade hvarie hennes blick. Hennes röst kom honom att darra, men hennes tystnad var honom ännu fruktansvärdare. Ham uttömde sig derföre i bemödanden att underhålla henne, han talade oupphörligt till henne om husliga föremål, om nva politiska planer, isynnerhet om brådskande förrättningar, som tarfvade elt Hastigt afgörande, och, ehuru hon sållan bevärdigade honom med ett svar, belägrade han henne med frägor. fmellertid kom natten: drottningen lät kanhända för tionde gången stoppa sin pipa, sedan bortsände hon sina qviniiior, insvepte sig i en sky af fok och gaf således killkänna, alt hon icke vidare ville stöfas i sina betraktelser efter sin bön. Hon frambragte på Dvyce samma verkan, som kommendantens staty på Don Juan. Det herrskade ett fullkomligt mörker, täta skyar betäckte månen, och vinden susade emellan träden. Europeen, som förr trotsat döden på slagttältet, kände sig betagen af