Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1846, sida 1

klander öfver en deneralbefdhafrares aeA; tillssandd att bo utom militärdistriktet, att äl. ven förut olta så tillgatt. Aftonbladet antyder, att de artiklar, som den Nortske Constittitionelle? haft om Norske Anliggender i Svenske Blade, skulle vara ebeställningar från Norrige; eller rättare ditsände harilran, sör alt sedan hår reproduceras såsom äkta Noriskt gods. Mahända är det så: men under den nårvarande byrakratiska andan inom Norrska förvaltningen kau väl det vara måjligt, att en norrsk hand ritat ut sina här vunna upplysningar, och dermed tiott sig vinna vederborandes bifall både der och här: ty Gud nås! man bäfvar på begge ställena för solkkraften och häller fast vid prerogätivet och privilegierna. Medicinska fakulteten i Upsala och homöopathen doktor Liedbeck hafva gisvit anledning till en reflexion, som icke är så utan sin betydelse. Fakultetens pluralitet har underkänt Hr Liedbeck, vid förslags upprättande till en ledig prosession i anatomien, vid Upsala Universitet, emedan han är ohomöopatb. o Det är likva just de oshonserratireop inom fakulteten, som drifvit denna asigt. De mätte säkert hafva befarat, alt anatomien skuHe skära för dem alltför små portioner. Landshofdingen i Westerås, frih. Ridderstolpe, bar gjort en början med att framkalla begagnandet af yniy och pederv, i brefstil, på det sält, alt han aumodat alla sina köfrespondenser att begagna dessa benämningar till honom. Aflonbladet visar sig dermed beluet; Dagl. Allehanda deremot skämtar med saken. Oss synes den, om ock sriberren kunnat vinna ändamalet utan osormuläro, att saken lörtjenar bifall: Ville alla hoga embelsman lörklara sig nöjde dermed, så kunde mojligen snart titulatur-väsendet sorsvinna bade ur konversationen och brefstilen Dagligt Allehanda fortsätter i Vinterblads-afdelningen sin strid med Posttidninzen om dennes officialitet , reptesentatlons-homimitteen ; konseljens cpuralion, o. s. V. polemiken får, sasom vanligt, balla uppe den politiska diskussionen, då ingen ling passerat i statslilvet och regeringen haller sig sluten, sasom snåchan i sill skal. Man borde dock besinna, att der, hvarest denna polemik blifver så ensormig, att allmänheten gåspar derat, bor man atminslöne soka nya ämnen. Sadana fattas ej beller, öm man vill litet röra vid det verkligt officiella och icke blott den olficielle