gat mig, aldrig har ni hört ett ord om det förslutna, jag. .... — Ab! jag vet och erkänner: det, min goda vän — ätbrot gubben — och det flunes ej den ringaste förebråclse i mina ord; Ni är den bästa varelse jag någonsin lärt alt känna, och när jag talar om dessa minnen, är det derfore att de äro mig kära och dyrbara .... Det är nu lio år 5edan; ni var då knappt sexton; då er far ack jag dåg honom födas) för första gången talade med mig om sårt giftermål; han var da dödligt angripen af den sjukdom, som slutade hans dagar, och hans förmögenhet var skingrad; Ni var okunnig om dessa båda omständigheter, icke sanni? Huru! — sade Clemence — min lar-var då icke rik? — Han lemnade endast skulder efter sig, dem jag har betalt, — fortsatte Mr Langeais. — Ni hoppade af glädje vid er fars forslager, ni tycktes vara förtjust ölver alt gifta er med en man; som ni kände sedan er barndom, och som ni kallade er bästa vän. Jag begärde då er hand, jag sade alt jag älskade er af hela mitt hjerla, och att jag med hläf skulle gifva er mitt hamn; men jag. giorde r på samma gång uppmärksam på vår sinhet i ålder. jag sade er haru mycket äldre jag var än ni, och alldenstund ni vår okunnig om er belägenhet, enär pi tänkte er vara vik; så blef ni af egen fri vilja min maka. Er far kände döden nalkas, och i det han gat er åt mig, lemnade han veriaen utan sorg för sin enda dotter, ni älskade mig, och ni var lycklig öfver ell giftermål, som skulle hasva sorskräckt hvarje annan ficka, bade mindre vacker och ung än ni då var ; jag jag erfor för er en känsla som skulle hafva hållit mig tillbaka, om jag ej hade sett er vänskap och kär lek. Clemence, ni har gjort dessa tio åren af vår förening till de lyckligaste i min lefnad. — Ah! min herre. hvad säger ni? — utropade TT TT Tr KR