Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1846, sida 1

det, bör afnälla sig från oxkött och kapuner, äta tjurkött. mager kyckling, aldrig slå sin hund och tala höfligt till sin häst. Derefter öfvergick han; genom ett hastigt och sin talang fullkomligt värdigt afbrott, till den skönaste delen af menni-koslägiet, till Evås cöttrar, och han nedkallade med galanteri lagens straff över den olycklige Ducrow. som behandlade perlan bland alla konstberiderskor., den förljusande miss Deborah. sämre än en plantage-ägare på Jamaica behandlar en uppstudsig neger. Deborah skyndade till deune hämnare af den kränkta mensklighetens rättigheter. och talade till försvar för piskslängarne med all känslans vältalighet. Det var Ducrow och hans piska hon hade att tacka för allt, sina framgangar. sitt rykte, sin talang, sin framtida lycka: piskan borta, da farväl med konstberiderskan. — Det är möjligt, sade hon till honom, att man icke blir dagbladsskritvare genom samma förfarande; det är en sak, som jag icke känner. Upphäf era rop emot piskslängarne, när ni sjelf får smaka dem, men lemna mig mina i tred. Häremot var ingenting, att invända: Dagbladsskrifvaren ursäktade sig och lofvade att icke mera genom olämpliga anmärkningar hämma konstens framsteg. Denna lyckliga tid borde en gång taga slut; ty allt är förgängligt i denna verlden, ingenting är bestandande. ingenting varaktigt. icke en gång en koustberiderskas lycka! Mera gynnad än andra hade Deborah uli sitt lif haft en leende och sorgfri periöd, hvilket icke är allom gifvet. En dag bemärkie hen under sina öfningar i cirkus en ung man; som betraktade henne med uppmärksamhet, och hvars skönhet vida öfrerträffade hvad hon dittills sett i den vägen; hvarken Little-Love, eller lordens son, eller nagon person ät dem hon kände kom upp emot denna karl, hvars figur innesattade en behaglig