sen, — men medgisvet, att nämnde premis verhligen vore sann, så visar sig vid närmare betraktande, att, om ock utur satsens sednare del synes härslyta en för philosophien menlig slutföljd, så soljer deremot lika bestämdt utur den förra något helt och hållet motsatt. Vore nemligen icke pbilosophien en i menniskans natur liggande nödvändig fordran, så skulle den icke städse hafva återkommit. Det faktum, att philosophien ständigt ånyo förelägger menniskosläglet sin uppgilt till lösning, lalar lika mycket sor den spekulativa lorskningens nodvandigliet, som den ständiga förnyelsen af misslyckade resullaler sör omöjligheten alt någonsin lyckas. Enligt denna erfarenhet, blir det alltså åtminstone ännu oafgjordt, huruvida en spekulativ kunskap är möjlig. eller icke, och for denna frågas afgörande mäste följaktligen helt andra grunder uppsökas, än dem omförmälda erfarenhet gilver vid banden. Men vi djerfvas gå ännu längre i vårt medgifvande, vi vilja tillochmed för en stund antagv; all en spekulativ kunskap för menniskorna är omöjlig, emedan den efter så mänga bemodanden och tillrustningar icke har velat lyckas. Vi fråga blott: kvarsöre skall detta sätt alt sluta inskränkas till philosophien allena? Mar det icke gatt menniskan på samma sätt med dygd och rätt, som med philosophien? Ar philosophien omöjlig, emedan den icke blifvit uppnådd, så är ock dygden omojlig; ty icke heller hon har ännu at menniskan blilvit fullkomligt uppnådd. Måste vi alliså, for vinnande al insigt i tingens väsende, taga vär tillflykt till empirien, så måste vi det äfven för insigten i det, som utgör väsendet af dygd och rätt. Men i detta fall kan det också icke gilvas något absolut tvingande sedebud; ty erfarenheten underrättar oss väl om det, som är, men icke om det, som nödvändigt är. Också innebära dess läror icke någon absolut, utan endast en inductorisk allmänlighet. Och huru går det då med den christna religionens och statens bud, hvilka krålva en obetingad andergisvenhe? Har alltså philosophien, såsom spekulativ vetenskap om sadningen, i dem ena eller andra af dess timliga gestalter, rakat i motsägelse med religion och stat, så är empirismen till sin natur icke mindre siendtligt stämd mot dessa det andliga lifvets nödvändiga former, smida man icke vill förneka, att teligion och stat innebära absolut tvingande och för hvar man gällande sordringar. Så mycket tillsvidare om den spekulativa kunshapens förmenta omöjlighet, hvilken, såsom nyss blifvit visadt, icke bolt kommer att trälfa philosophien, utan äfven religion och sedlighet i lika grad; ty, att religionen beror på gudomlig uppenbarelse, förändrar icke sorhallandet, enär, om ock dess läror icke kunna finnas genom spekulation, dock allmanligheten och nödvändigheten af dess bud mäste kuona inses, såvida de för förnuftiga våäsenden skola äga nägon kraft och veikan. I. flvad vidare den andra bufvudpunkten beträffar, enligt hvilken philosophien måste söka att på empirisk väg bringa sig upp, d. v. s. genom skarpa iakt(agelser af det enskilda och genom kombinationer af ständigt sig ökande upptläckter draga ett slutsacit för det hela, så erfordras i sanning soga skarpsinne för att inse,