Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1845, sida 1

— Gamle Monique, — gentog han. — det lider intet tvifvel, att det var han, dock måste jag förete bestämda bevis, annärs skulle det kunna gå mig illa. — Jag vill säga er huru jag kände igen konungen. Don Pedro bet en dag, då han blott var tretton månader gammal, sin amma så häftigt i bröstet, att hon släppte det kongliga barnet, som dervid brot det venstra benetiaf sig. Han blef visserligen läkt, dock behöll han den för en, som smyger omkring incognito, oangenäma egenskapen att knäsenan ger från sig ett brakande ljud då han går. Derpå kände jag igen honom i natt, och gack nu, min käre Fraquillo, och meddela honom öppet hvad ni vet. Gud vare er hjelp! Det kunde nu icke mera råda något tvifvel öfver den skyldiges identitet. Fraquillo gick straxt till palatset. På platsen las Mercedes såg han alguazilerne, som, omgifne af soldater, afvaktade sin sista stund. Han lösgaf dem, till stor harm jör den skådelystna hopen. Sedan gick han till konungen. — Nå min kloke corregidor, — sade Don Pedro, — stunden nalkas och bödeln frågar, om ni kan förskaffa honom ett hufvud. — Ja, Sire, — svarade Fraquillo. — Ert, utan tvifvel. — Nej, ers majestät. — Men hvilket då? — Mördarens. — Hvad, — frågade konungen förvånad, — har du då upptäckt honom ? — Ja, ers majestät, — svarade skomakaren kallt. — Och ni kommer hit, för... — För alt anhålla, det ers majestj . nar domen. ? ajestät underteck — Låt mig se domen, — sade k . och mer förvånad. de konungen, mer — Här är den, ers majestät.