Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1845, sida 1

med blott svag konung kan bringa så stop lyckor otver folket : nej älven der, hva svarighelsprincipen icke är strängt geno kan man icke såga att förhållandet är bättre. Isynnerhet är faran stor der, man för mycket litar på de ansvarig heis man har, och hvarest man genom missbru det at desamma sår bedrågeriet infordt olvanifrån och hela nationen slutligen demoraliserad. Men, invänder tilläfventyrs någon, hvad bes tyder det att vara regent, när man icke kan få sin vilja fram, med mindre man är så lycklig att kunna tillvinna sig sina rädgilvares bi: fall till dess fullbordande? llärpå svare vi: Konungens myndighet är ialla fall mycket stor. ilan är icke desto mindre Statens öfverhufvud och representant. lian är icke blott herte i sitt hus, eller vid sitt hof, likasom hvarje annan kusbonde, utan han har älven makt att i statsrådet afsätta de rädeifvare, som icke vilja rätta sig efter bans vilja, och antaga andra, som visa sig mera sogliga. Först då, når han inom hela landet icke kan finna en medborgare, som, genom att väljas till radgilvare, vill sanktionera hans beslut och ikläda sig ansvaret för desamma, först då, säga vi, är ban nodsakad alt osvergifva en så beskallad soresals. Ingen sornustig menniska torde således vilja påstå, att det är en otillbörlig inskränkning af konungamakten, att tegenten nådgas öfvergifva ett beslut, för hvilket han icke kan förmå någon samhällsmedlem att åtaga sig ansvaret, oaktadt alla de fördelar och all den heder och värdighet, bvilka med en kunglig rådgisvares embete äro förenade. Ett så beskafsadt kungligt beslut är till alla delar qvalisiceradt att öfvergifvas, och den mahlinskränkning är visst iche for stor, sow endast tvingar regenten att öfvergifva en plan, i hvilken ingen enda rättskaffens man i landet kan formas deltaga. Imellertid fordras det naturligtvis icke år tingen att alla radgifvarne shola trösta för konungens beslut, eller att en räduilvare icke i någon sak skall kunna gifva efter för Konungens äsigt. För ansvarigheten kan det vara nog all en rädgilvare biträder konungens mening, oahladt det alltid i saker af större vigt blir underhastadt tvifvel, huruvida en hunglig rädgilvare bör, eller anständigtvis fan, bibehalla sill embete, då det i statsrädet blifvit sattadt ett beslut, som är stridande mot hans osvartygelse. I de största konstirutionella slaferder ministrarne äro mån al bekanta grund,