satser och bestämda politiska åsigter, srånträder alltid den minister sitt embete, hvilken öfverröstas i en principfråga, eller i en sak af stor politisk betydenhet. Om man också medgifver, alt förhållandena hos oss icke göra ett dylikt handlingsst användbart i hela dess vidd, så måste man dock å andra sidan tillstå, alt en kunglig rådgifvare, hvars mening i de mest vigtiga: angelägenheter sorbises, icke längre med heder kan bekläda sitt embete. I saker af ringa vigt och af föga politisk betydenhet skulle det dock endast vara en egensinnighet om en rädgifvare icke ville bifalla en af Konungen uttalad äsigt, bvilken möjligtvis icke ölverensstämde med den, som han sjelf Hade. bildat sig om saken. bet gilves många AHNålleb, der en obetydlighet mäste afgöra hvilk derraf två ting, som man skall bestämma vs för; och det skulle då vara orimligt att sordra, feb) e Ia rädgifvarepersonalen, eburu den ? M amt sig för det ena, icke, utan proer resignation, skulle kunna gå in på dandt, om konungen för sin åsigt kunde framlägga öfvervågande skäl och bevis. I dylika fall kunde det således icke blilva fråga om ansvar, antingen det ena eller det andra erhölle söretrådet. Men der, hvarest saken är af vigt och hvarest det uppstår fråga om lagligheten, eller rättsenligheten, af ett regeringsbeslut, antingen huruvida det kan bestå i ölverensstämmelse med konstitutionen, eller dess förderflighet är ögonskenlig, der bör protesten icke blott varauttrycklig och kraftig, utan förenad med resignation, åtminstone af den, som, antingen genom kontrasignation, eller verkställande at beslutet, skulle bidraga att göra det gällande. Ty är det för Konungen möjligt, ait, oaktadt alla sina rådgifvares protest, få ett beslut fattadt, så är ansvarigheten endast ett bländverk, protesten en tom formatilet, med hvilken man efter behag kan drifva det mest afskyvärda gyckel. Kunna radyisvare, genom att blott diktera en protest till protokollet, befria sig från allt ansvar, så står. det dem öppet att med sina protester drifva ett det mest eländiga spegelfakteri, öfver hvilket ingen kontroll är möjlig. ben konstitutionelle regenten vore då, lika litet som den absolute, hindrad från att fatta och utföra hvarje, om än aldrig så konstitutionsvidrigt och lagstridigt, beslut. Rådgifvarne bade ju på det brastigaste protesterat ; ingen kunde dragas till ansvar, ingen ansvarighet existerade; hela konstitutionen stode krastlös på papperet, eller blefve tagen till rättesnöre blott vid sådana tillfällen, då det fölle regenten in att rätta sig efter dess föreskrister. De 22 i vår svenska grundlag, byilka röra detta sä ytterst vigtiga och maktpåligande ämnet äro af foljande ordalydelse: Reg:sform 2 9. Uti alla mål, som hos Konungen i Statsrådet förekomma, skall protokoll föras. Stalsrådets tillstädesvarande ledamöter böra, under ansvarighet för rädslagen, till den påsoljd, byarom i 406te och 107nde 22 vidare stadgas, ovilkorligen till protokollet sina meningar yiira och förklara. Skulle någonain den oförmoodade håndelse inträffa, att Konungens beslut vore uppanbarligen stridande mot Rikets Grundlag, eller allmän lag, äligge det då Statsrädets ledamöter att kraftiMtrl AK ÖXÖRzX-ammamme——XLl—X-—XE bLAAA — han skulle tala om henne. och att hane ard ————— ———— ———— :A— ———