Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1845, sida 1

vägnar, men för ett mycket inskråänkt hufvnd. Måänryckningen och inspirationen vände au tillbaka, rnmmet npptylldes med skyar af rök. och drommingens af Tadmor raseri emot Europa skaffade sig luse i en ström af vansinnig vältalighet. ankarna, sade hon, komma till min själ, som vindfäktarne nt cedrarne på Libanon, När orkanen är förbi, andas jag äter och känner mig lycklig. — De europeiske resande, som alla ville besöka henne, förorsakade henne icke nagon särdeles glädje, utan endast wöttade henne, sa många förberede ser gjorde hon och så mycket omak kostade det helnne att ordna draperierna och allt det bländrerk. hvilket förnian hon icke ville visa sig, De feste emottog hon icke, och isynnerhet Engelsmännen harmade sig öfver detta, som det förekom dem. oförlaliga bedrsisägeri; bon lemnade blott dem tillträde till siv person, hvilkas namu. penna eller inflytande kande sagna hennes personliga ställning och i Europa utbreda ryktet om hennes storhet. Uti Introduktionssevnen. som måste genomgås. ersatte hon geuovern hemlighetssfubhlhel och genom att lata dem vänta. hvad som fattades benne i prakt och rikedomn, och bon siällde sig sa, som Napoleon plägade stå. Hon sisade sig höflig och förekommande emot hr de Marcellius, som bon gjorde enthnsiastiskt stämd för sig, mot tarst Pickler Muskau, som hon tillskref lättsinnighet bade i tankar och sätt att uttrycka sig, och emot Famartine. som hon icke förlät att hafva klappat benues vindhand medan han talade till henne. och nuder samtalet hafva slagit med ridspöet på sina s:öflor. Maugen torde hafva läst de vackra och alltför öfversecende rader, Lamartine egnade benne; men ingen anade, hvilken känsla af bitterhet den franske adelsmannens lätta och ogenerade manerer hade essterlemnat hos den stolta drottningen at Tadmor. Det var en oförlatlig förbrytelse att hafva behandlat henne som sin like, Hon öfverskylte dock med honom; ithy bon visste att