Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1845, sida 1

Imellertid aftog hennes helsa med hennes rikedom. Hon kunde icke mera sosva, hennes tunga betäcktes med utslag, och hennes naglar sprucko. Hon var i högsta grad mager; hon sfortvinade uti ett beständigt lidande tillstand; den fatala rodnaden visade sig på hennes kinder. Förfärliga krampaltacker öfverföllo henne. Bilden af hennes gamia vänner och af den civilisation, som hon hade afsvurit, föresväfvade henne som en fantastisk dröm; medan hen öfverhopade sin läkare, såväl som alla andra som omgåsvo henne, med hån, och vexelvis ofvergick trån en fullkomlig vanmakt till vrede, från vrede tili proleteringar. lat denna qvinliga Prometheus, tastlänkad vid sin klippa, förtära sig af sin stollhets gam. Man hörde förfärliga tjut utgå från Sibyllans rum, och när doktorn trädde in, sag han den olyckliga gamla qvinnan antingen utsträckt pa golfvet eller sängen, eller liggande på knä framför sin divan; sängtäcket var forbrändt genom elden i pipan, hufvudet var bart, turbanen hade fallit utaf, och tårar utstrommade från hennes slocknade öga: vAck! doktor, hvad jag lider! sade hon. Hon hade också i sanning bestått en kamp med sina egna tankar, med sitt tvifvel öfver verlden, Gud och själen; vigten af hennes minnen och bördan af hennes enslighet öfverväldigade henne. Läkaren tyckes icke tro, att dessa konvulsioner, som hon sjelf omtalar med den största fruktan, stodo i något. sammanhang med epileptiska och hysteriska anfall. Hon kom sig gradvis, antog åter sin värdighet och fasthet, talade om Pitt och Chatham, ulvecklade sina theorier, och återvände Ull en smula lugn och förnuft. En afton, dä åskan rullat öfver Libanon, sade bon till doktorn vid hans inträde: Ack! doktor, hvad denna åska gör mig godt! Då doktorn derpå ville vetenskapligt förklara den elektriska utveckling, som hade ägt rum, svarade hon honom: Pedant, jag har alltid ansett er för en förträfflig menniska på bjertats