Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1845, sida 1

raliska skulden såsom upphofsmän till de a otillborliga åtgärderna, oahladt man är ölvertygad om, alt Konungen och ingen annan är uppPofet till desamma och bar vetat att bereda dem framgång; men må man noga erinra sig, att det är en svaghet af Rådet, om det icke bar salt sig emot en skadlig åtgärd, eller af den rådgifvare, som i sådant fall varit af samma tanha, som Konungen, och att det sålunda icke sker honom någon orätt, om han for denna sin svaghet och pligtsorgåtenhet får bära skulden både för sig sjelf och Konungen. Han vet ja, att bans samhbällsställning medför ett så beskafsadt ansvär, och ban bör derföre så mycket snarare känna sig uppmanad till uppmärksamhet på sitt kall och till att ådagalägga sin konstitutionsenliga oashängighet. Ilan, lika så väl som hvar och en annan, vet, att Konungens person är helig, och att det är rädgilvarnes pligt och kall att upprätthålla denna helighet; den rådgifvare alltså, som bifaller ett af kor ungen fattadt skadligt beslut, har derigenom gjort det till sill eget och bör såäledes för detsamma såsom sådant ansvara; hvaraf åter följer, alt det icke blir Konungen, som skuldeu för dess fattande och iverksättande bör tillräknas. Der, hvarest en så beskaffad ansvarighet eger rum, icke blott på papperet, utan i verkligheten, der, och der allenast. har man en säker garanti för, att den Kor ungen tillagda myndighet och inviolabilitet icke kunna missbrukas. Hvar och en torde inse, huru mycket det folk är att beklaga, som icke har en sådan garanti. Konungen kan ju, lika väl som alla andra dödlige, fela, icke blott i sina äsigter, utan han kan älven, likasom de, regeras at lidelser, af ond vilja, af ett despotiskt sinnelag, af svaghet, 0. s. v., och det ligger i naturens ordning slikasom historiens ärsbocker bära vittne deron) alt bland en series af goda Konungar kan vara en dalig, eller tillochmed i omvändt sorhällande, att en god Konung kan vara mycket sällsynt. Är nu denne enda menniskas vilja a lhr å d a n de sinnas hvarken lagar eller sormer, af hvilka den begränsas; ve då det folk, öfver hvilket han regerar! De olyckor, han kan bringa öfver detsamma, äro osta eh hel mennisko-ålder, ja ett helt sekel, icke i ständ att afbjelpa eller utplana. Men det är icke blott der, hvarest regentens vilja är oinskränkt, och han sjelf sälunda öfver lagen, som en elak, medelmåttig, eller tilloch— — —