Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1845, sida 1

maniska Porten, som befann sig inklämd emellan Ibrahims fiendskap, Emir Beschirs samvetslösa äregirighet, Drusernes djup! inrolade frihetskänsla, de förtryckte kristnes hämdlust och de uppriktige Musulmännens missnöje, af hvilka Sultan Mahmud betraktades som en Europe, — ja, ottomaniska Porten, säge vi, kunde i Syrien endast stödja sig på den gamla glans, som ömstrålade dess myndighet. Lady Stanhope förklarade sig för Porten, och försvarade dess sak i 20 år midt för Emir Beschirs ögon och med hans vetskap, och detta under det hon bodde i medelpunkten af hans område. Hon väckte endast ringa uppseende genom sin ankomst, och Emiren, som trodde sig uti henne skola finna ett stöd, skänkte henne till bostad ett gammalt kloster, som hette M ar-E lias, och tillhörde de schismatiske Grekerne, samt hvars byggnader voro i godt stånd, under det det tillika var tillgängligt och hade ett beqvämt läge. Hon sörblef här några ar, vande sig efterhand vid landets seder, inrättade sitt hus på asiatiskt sätt, och förberedde sina sträfvanden etter makt och välde genom att göra sig förtjent af berömmet för en oustömmelig välgörenhet. Sedan ändrade hon boningsort, och valde, under det hon dock behöll Mar-Elias som sin egendom, Dijhoun, icke långt från Saida, till silt residens. På en af Libanons stelaste bergstoppar, på en afstlympad kegla, öfverallt oingifven af brådjup, liksom af en graf, och afskild från de andra bergskedjorna, öfverst prydd med en krans af snö, och för öfrigt betäckt med en kraftig vextlighet, emellan elt chaos af klippor, cedrar och bergströmmar, uppbyggde hon silt besynnerliga palats, en förvirrad hop af låga smärre byggnader, inbördes förenade genom dunkla gallerier, labyrintiska korridorer och oregelbundna gårdar. Det var snarare en labyrinth, än ett hus. Det hela skulle vara ett mysterium, och hon hade rundt omkring i huset anbragt falluckor och löndörrar. Främmande, hon hade inbjudit, voro öfvertlygade, att panelningen