Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1845, sida 1

Hvad den nuvarande Styrelsens ofsenlliga kar rakter angår) är mycket att anmärka. Man bör väl ej ännu förneka, att den insett behofvet af resormer. Ingen kan ransaka njurarne, utan Herran allena. Men bristen på hvarje tillstymmelse af minislerielt program, då likväl ett sådant vid så många tillfällen kunnat afgifvas; obestämdheten i srälseledamöternas yttranden på riddarhuset i de större frågorna ; det vankelmod, som man vet varit rådande inom konseljen, i en del af dessa, då sanktion ifrågakommit; den bekanta splitiringen i en, eller, såsom det påstås, två af de alldra vigtigaste; samt slutligen det synliga förhållandet, att ännu i denna stund ingen enda af ministrarne personligen ställt sig fram för någon viss fråga, utan, efter hvad dels redan visat sig, dels berättas snart ilrägakomma, ministrarne ämna anförtro åt särskilt utsedde komitteer, i hvilka de icke deltaga, utarbetandet af reform-förslagen: allt detia vitinar, att hos dem icke finnes någon lefvande öfvertygelse om detta behof, eller några bestäms da åsigter om, huru det bör ashjelpas. Man bör väl icke förmoda, att de nuvarande ministrarne vilja sörsara på samma sätt, som den aflidne Konungens. Betraktar man hela det agamla systemets? historia, skall man nemligen finna, att det är den så kallade oppositionen, hvilken i alla, äfven de minsta, reformer, som sedan haft bestånd, fört det allmännas talan ; måst utarbeta förslag, för att uppfattas ; sett dem tillintetgöras af de ännu da utaf ministrarne beroende ständs-majoriteterna; nödgats förnya dem, flera gågcor, under uppbärandet af ett personligt hat, ca bitterhet, och oftast en onåd, som, om den ej alttid hotat enskilt välfärd, dock ofta förbittrat det enskildta och menligt återverkat på det ) Dess medlemmars enskilta karakter tillhör ej offentligheten; jag är i detta afseende aldeles icke af deras tanka, som, under förevändning af att fordra en lika förträfflig enskild moralitet, som offentlig, antingen visa sig nog enfaldiga att vilja finna engla-ministrar, eller ock måtle vilja hafva skadeglädjen att finna ingen: idet är ofta de förtrågligaste offentliga karakterers lott, att till följd af samma naturliga anlag eller känslor. som göra dem aktningsvärda i det offentliga lifvet, inom det enskilta blotta brister och svagheter, som då de icke öfvergå till laster och brott. likväl icke borde kunna inskränka deras verksamhet, i samhällen, hvilka. om enhvar ransakar sig sjelf torde råkna ingen, från den högsta till den lägslå som är i stånd att säga: Åjag har ej felat. — 2