Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1845, sida 1

respondens, ett landls nydaniog, o. s. v., faller sig litet ufiderligt; det kan ingen neka; men dylika inadverlenser gör sig också Onkel Adam blott Högst sällan skyldig till, och vi anmärke dem äfven här endast för att ådagalägga, att de icke undsallit oss; och för att erinra den snillrike sorsattaren om, att för framtiden taga sig ull vara sor att begå några andra dylika. Gubben Winter är en man af den enkla, goda handtverkar-stammen, väl stundom litet knarrig och egen, kanske tillochmed sträng; men dock i själ och hjerta en bra husbonde, en konsterlaren mekanikus och en varm menniskovänFör hvad Gerhard, den saderoch moderlöse gossen, blef, hade han honom att tacka, och han visste äfven att med varmaste upprisliebet erkänna detsamma, tillochmed infor sin stolte farbror, när denne erinrade honom om den Lichtonska samiljens höga anor. Åtit författaren äfven tecknat grunddragen af den gamle Winters karakter efter naturen, sro vi oss hafva mycken anledning att förmoda, ehuru vi för ögonblicket icke kunna erinra oss någon hans för närvarande i verkligheten existerande motbild. Ililma Rotenbury är en af de ålskligasle sruntimmerskarakterer, vi på länge sett shildrade. Thy värr lärer dock en sadan qvinna, som hon, existera endast inom diktens omrade, ty alt författaren här skulle hafva doppat sin pensel i verklighetens färger, är knappast att hoppas. Lika högsinnad, lika djuptänkande som Jean Pauls Linda de Bomeiro, har ton sramför henne många och väsendtiga företräden, bland andra det, att alltid förblilva sig lik, aldrig handla af passion, aldrig lemna qvinnans höga, sedliga mål ur siste. Väl svärmar hon stundom, det är sannt, men blott för det sköna, sanna och goda, och når hon funnit den själ, som fullt förstår hennes, så vet hon att verkliggora sina drömmar, att sprida lycka, glädje och välsignelse omkring sig. Drömmarne voro alltså inga tomma gyckelbilder: de kunde låsa sorverkliga sig, och de bletyo äfven förverkligade. Frågar någon nu: dhvad bar författarens afsist med romanen Ett Namnmn varit? så tro vi oss, utan fruktan att bega hagol synnerligt misstag, kunna svarar IU att åskadliggöra den pågående striden för tvenne motsatta ideer, namnets och arbetets ära; 2) att sinnebildligt framställa det sig ur denna strid så småningom framarbetande bildnings-element, som stråfvar, alt med namnets ära älven förena