arbetets; 3) att ådagalägga, buru litet och obetydligt ett stort namn är, när det ej uppbäres och stödjes af motsvarande dygder; 4) att visa, det man för att blifva en hedrad och aktad samhällsmedlem, icke behöfver något namn, utan blott egna, sjelfförvärfvade förljenster, och 5) slutligen, att med förnuftsskäl styrka, det den sjelfförvärfvade förtjensten i verkligbeten gäller vida mera, än ett blott ärfdt, stort namn, med thy åtföljande privilegier och företrädesrättigheter. sa till vida har denna roman en politisk tendens. Att den äfven har en moralisk, öfvertygas man om på nästan hvarje sida. Af skrilter med en sådan syltning, i syanerhet då de tillika bära en äkta fosterländsk prägel, hafva vi nästan inga, och dock vore för våra inhemska författare och författarinnor på detta fält mången rik kärfve att skörda, mycken ära och erkänsla att vinna. Måtte åtminstone Onkel Adam, som nu en gång beträdt detsamma och genom flere af sina skrifter visat, hvad der är alt hemta, icke välja någon annan bana, än den, på hvilken ban under loppet af de sistförflutna tvenne åren vandrat! Folket, både den mera och mindre bildade delen af detsamma, behöfver en lektyr, i hvilken det finner sin egen individualitet, sina dygder och brister, sina fel och förtjenster troget återspeglade. Ått på dem fästa dess uppmärksamhet; att berättelsevis framställa de i tiden mot hvarandra kämpande interessena och ideerna; att sinnebildligt åskådliggöra olämpligbeten af en del, från fordna tider qvarstående, lagar och institutioner, o. s. v. — vore i sanning hvarken någon tacklos eller gagnlös verksamhet för den, som af Försynen fått snillets gudainvigda fackla, för att vid dess klara sken leda sina medmenniskor på den rätta, till fullkomlighetens mål förande vägen. Onkel Adam är en af desse få utvalde. Mätte ban aldrig sorgåta, alt af den, som mycket fått, skall ock mycket utkräfdt varda!