Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1845, sida 1

visade ett glädtigt lynne; han het Denevenuto och stod i rop för sin stora rätträdighet. Sedan de första helsningarne voro förbi, talade Ravioli om den oangenama nyheten, Trasico meddelat honom. — Ja, min Gud, — sade notarian. — så går det till här i verlden; förhoppningar och missråkningar. Ni är sannerligen iche nämnd i teslamentet, riddare, icke engång i kodirillen. — Ja så, det fins en kodicili? — Ja visst, bar Trasico icke sagt er det? — Nej, intet enda ord har han nämnt derom, och hvad innehålter kodicillen? Nu tog notarien en tjock lunta handlingar och bläddrade deruli. — Detta, — sade han, — är i korthet testamentels historia; er herr slägting var, som ni torde balva er bekant, ganska egen ulaf sig. Några dagar före sin död hade han låtit kalla Trasico lill sig, och dikterade tör honom sin sista vilja. Sjukdomen gjorde hastiga framsteg. En natt kom man för alt hemta mig till den doende. Han hade ännu sin fulla besinning. Jag måste sätta mig hos honom och han meddelade mig sina alsigter. Det forsta testamentet förklarades för upphåtvet och ogiltigt och hälften af hela hans törmögenhet skulle tillfalla hans enha, den andra hälften Genuas hospitaler. Jag uppsatte detta sorsogande i lagenlig form och den gamle undelrtecknade, jag och tvenne tillkallade vittnen likaledes. En half timme derefter gaf ban mig ett tecken alt nalkas sången. — Min herre, — sade han, — jag vill göra ännu en klausul, var så god och skrif. — jag maste nu tillfoga toljande: ba min formögenhet beloper sig till 300, 000 Zechiner och jag har en ansorvandt, som jag värderar och älskar, efter allt hvad jag hört om honom, så afvälter jag för hans räkning en gålva af 78,000 Zechiner, som skola utbetalas till honom af mina universalarsvingar.vo — Han betecknade tor mig den lyck