Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1845, sida 1

Jag sprang hastigt upp. — Doda mig! — utropade jag, — döda mig för de förlorade pengarnes skull? Ni känner mig illa, min herre. Jag har ännu i behåll mina båtar och nat, Gud vare lot! och Jag tycker om lifvel! Adjö kusin. lian omsamnade mig, och jag såg en stor tår rulla osver hans kinder. — Nå, det är första gången sedan min barndom, som jag fällde någon tar; jag trodde mina ögon vare torra som ett skelelts. Hur kunde ni göra mig så vek, kusin? Ni är en bra karl, och jag tackar er, och nu reser ni hastigt och lustigt tillbaka till Noli. Anstalterna för afresan voro snart träffade och på aftonen hade jag hyrt mig en plats på ett ånglarlyg, som skulle gå längs efter kusten ända till Marseille. Parmesanern lemnade mig icke ett ögonblick och beledsagade mig till alla delar af staden, af hvilka jag ville taga farväl. På gatan Belbi mötte han en liten man med grått hår, blinkande, lifliga ögon och en snusbrun rock med blanka knappar. De vexlade ett par, for mig obegripliga ord med hvarandra. ben främmande mannen aslägsnade sig. — Se bara på, — sade Parmesanern, — denne skabbige ockrare har gifvit mig ett godt råd. Följ mig! — Hvart gå vi då? — Icke för att taga lifvet af mig, det försäkrar Jag er. Vi begåfvo oss till ett folkrikt qvarter, och stannade framför elt has af godt utseende, men som dock läg i en ganska smal gränd. I första våningen ringde Parmesanern framför en stor dörr. En piga kom ut och förde oss in i sin husbondes kabinett. Vi befunuo oss hos den herr Traficos embetsbroder, hos hvilken det sist daterade testamentet hade blitvit deponeradt. Notarien var en liten tjock karl, hvars drag ut