Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1845, sida 1

ningen al ifrågavarande sedemålning finner, gjorda ester naturen. Så är äfven förhållandet med teckningen af presidenten Philibert Kopparljerta, detta under för alla dumhufvuden, som aldrig kunde komma längre, än till utsidan af ett ämne och ej förstå sig mera på dess anda, än en sköldpadda på en blommas doft; dewua orakel for en mängd menniskor, som togo hans envishet för karakterssasthet; denna kautschuckskarakter, som ännu räknar många sina likar i våra kollegier och embetsverk; denne ifrige förfåktare af allt, som kunde häntydas på privilegier, på skra, på inskränkningar for mängden , till förmån för nägra fi, på restriktiva lagar i alla rigtningars; som, i likhet med så många fbundrade andra sina medbröder, älskade se staten spittrad i hundradetals små skrå-stalter, hvilka kilvade med hvarandra, under det att han sjelf och hans goda vänner kunde i all sköns måhligliet arbeta for sitt ändamål, troget ställande sig till efterrättelse det gamla valspråket: divide et impera, sondra och du skall herrska, och hvilkenälven bade den glädjen att se, huru, liksom rotskotten omkrifig en asp, en massa af likasinnade verktyz sköt upp omkring honom, för att, dels af ensald och dels af karaktersloshet, gå honom tillbanda i allt, hvad han oönskade få verkställdt. ha man läser skildringen af presidenten kopparhjertas harakter, kommer man ovilkorligen att erinra sig ett par högt uppsatte män från det gamla systemets dagar, hvilka ända till den minsta småsak voro och ännu äro honom like, fastän deras makt, till följd af inträffade omständigheter, nu blilvit något bruten. Att namngifva dem, vore öfverflödigt; hvar och en, som på det sista tjugotalet af är följt med sin tid, känner igen dem vid första ögonkastet, all presentation och alla påpekningar förutan. Vis-Jon är i sitt slag en personlighet, hvilken, för sin trohet, sin ända in till sjelfva dodsstunden fortfarande tillgisvenhet för sin gamle husbonde, lika mycket förtjenar vår aktning, som någon af de andra hufvudpersonerna. Teckningen af hans trofasta, bottenärliga, sjelfförsakande karakter är utmärkt väl hållen ; men hvad vi skulle vilja anmärka är, att författaren en och annan gang liter den gamle mannen föra ett språk, som om han skulle innehafva en något hogre bildningsgrad, hvilket man dock af hans ultryck och ordvändningar i allmänhet ser icke vara fallet. Att höra en satligslugugubbe, en man ur hopen, äfven om han blott citerar, tala om oexaminerade lanitscharer, prelorioner, kor