Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1845, sida 1

min förmåga alt uppfylla och som jag ej genast beviljar: Ni eger endast alt fordra; tala! — Ert ädelmod rör mig, Sire, jag väntade också ej mindre af Er kungliga gifmildhet. Men jag kommer ej i tiilfalle att sälla den på prof; ty Jag har ingen hvarken önskan ej eller begäran alt framställa. — Icke en enda? — Icke en enda. i . — Ni eger ej rang vid hosvet. Skulle Ni ej Yara lycklig genom att hafva det? — Jag är icke äregirig. — Det skulle emedlertid vara lätt att upphöja Er i Hertigligt stånd, en titel, som tillkommer Er. Ni skulle då vara den Ivsande stjerna, som fördunklade de skönaste konstellationer på Wårt hoss himmel. — En charmante metfaphore! Men till hvad gagn, Sire? Lyckan lefver i mörkret. Detta stilla landtlif och min båt, se der hvad som utgör min lycka. — Lefvande Gud! Ni är en varelse utkorad af äran! En varelse alltför skön för ett så medelmåtligt stånd! . — — Detta medelmåttiga stånd är kanske det varaktigaste, och det är, Ni måste medgilva det, en hedervärdare ära, än den Ni förespeglar mig. — Hvem vel? framtiden är hemlighetsfull, och en Hertiginna ..... — Hvad vill Ni säga härmed? — Kunde kanske sedan ...... — Sluta då. Ä Henrik IV tillade ett ord med sänkt röst. Ondine blef purpurröd, och en onämnbar känsla bemäkligade sig henne för några ögonblick. Hon utbrast derpå i ett gapskratt, som tilldrog henne allas blickar. a j — I sanning, Ni gör mig rädd, Sire — sade hon — jag väntade mig så litet af Ert, .,-..plaisanteric. — Det är ej något plaisanterie.