Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1845, sida 1

———— —— r — sliltare skalden H eine var, offentligen anklagadt under namn af adet judiska parbietto, ehuru ingen af dess medlemmar egentligen bekände sig till den mosaiska religionen. Tilloenmed Hegel, den hederlige, gvodlyötö schwabaren, blef ironice kallad od en store Judeno, och då detta parti i Tyskland representerade Frankrikes politiska och sociala strälvanden, blefvo sjelfve Fransmännen af Wollgang Menzel kallade — aKristenhetens Jud a r. 3 Detta saknar icke sin stora betydelse; men den judiska pressen, som var anklagad för att vara revolutionär och fransysk, var den första, som angrep de tyska Judar, som, icke akiande tidens nya principer och läror, blött sökte att bos furstarne tigga sig till en emancipation. Man får icke förgäta, att rika Judar och egendomsberrar i alla länder äro de mest hårdnackadt honservative. Börne var den förste, som svor huset Rothschild och dess penningespekulationer ell oförsonligt bat, och detta oaktadt ban genom slägtskapsband var fästad vid detsomma. Hvad beträffar de andra tyska Judarne, som denne författare ofta tager i försvar, så vilja Vi här reproducera några ord, som han yurade till dem i ett af sina bref från Paris: oJ kämpen för eder emancipation; men, huru olycklige J än kunnen vara, tron J väl, att de kristne Tyskarne äro mera emanciperade, än J? Bära de icke träldomens stämpel liksom fordom Judarne? Arbeten derför hellre pi mensklighetens emancipation. Låten Tyskland först blifva fritt; Judarne skola då i dess emancipation ernå sin egen frihet. Att blott kämpa för sig sjelf, när ett helt folk suckar under samma ok, det är egoism, ja det är vansinne. v Läsaren finner häraf, att man redan hade kommit vida utöfver spörsmålet om Judarnes emancipation, och krigsskådeplatsen utvidgades med hvarje ögonblick framför de kämpandes fötter. De mått och steg, som af 4850 års Förbundsdag blefvo tagne emot dem, som arbetade i ofvanbemälte litterära rigtning, äro alltför bekanta, att här behöfva upprepas. Att de lörblelvo illusoriska och overksamma skönjes deraf, att de icke kunde förbindra, att Strauss, Feuerbach, Herwegh och ollallische Jahrbcherv reste sig emot dem, äfvensom hela denna bär af skalder och filosofiska skriftställare, som kaslade sig in i stridstumultet. Imellertid begagnade sig de egentlige Judarne, Talmudisterne och de reaktionäre, då de sågo de tyska Regeringarne inbegripna i strid med den nya Judendo— —