Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1845, sida 1

sig ned uti en mndstol i i ettor rum, der en sprakande brasa brann, och sedan han makat fram stolen midt för elden, yttrade han till en ung qvinna, som visade sig helt förblustad öfver hans närvaro : — Bry er icke om mig, min vackra gumma, och fortsält era bestyr med aftonvarden. Jag är ossicer, i tjenst hos konungen af Navarra, har råkat vilse på jagten i dag och lager nu er gäsltrihet i anepråk. p Den unga qvinnan, hvars skönhet icke blifvit obemärkt af hennes gäst, uttryckte rodnande några tvifvel om, huru hennes man skulle taga saken, då dörren i del samma hastigt öppnades öch husbonden i huset kom in. Det var en man, som väl hade sina fyratiofem år på nacken; till sin längd var han något öfver medelmåttan: hans ansigte, som bar en omisskännelig prägel af upprigtighet och förstånd, sällsynt bland den så förödmjukade bondek lassen, ådrog sig oslicerens uppmärksamhet. Då bonden fick se denne, stadnade han med en ålbörd af förvåning, som kanhända icke var fri från ett viss tillblandning af missnöje, oeh efter afhörandet af sin hustrus i hast gilna förklaring, sade han, i det han satte fran sig sin bössa: — Ån hå! förträffligt! Jag går ut i morse, husbonde i mitt hus, såsom det bör vara, och då jag kommer hem igen, finner jag min plats upptagen, min ländstol åfvenså, och mitt bord dukadt för en annan. Hör på, god vän, jag vägrar er icke mitt tak, ty i det här vädret skulle jag icke ens köra ut en uppbördsman; men om ni ville maka åt er litet, så att jag också kunde få godt af brasan, så skulle jag blifva er mycket förbunden, minsann. — Det är icke mera än billigt, genmälde oneeren. isynnerhet om ni är så genomblötad, som jag — Ah, rigligt, ni har blifvit våt, anmärkte Signoret. Hustru! linne och kläder åt två! Vi äro nära