Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1845, sida 1

kunna hana vågen för en Judarnes allmänneliga emancipation. ben bekanta veserskapliga striden mellan professorerne Gans och Savigny vid akademien i Berlin kan betraktas såsom ufgångspunkt i denna rigtning. Det är visserligen sannt, att största delen af de judiske lärde gått öfver till protestantismen; men dopet kan på intet sätt forändra själsförmögenheterna. Universitetet i Berlin räknar mer än 42 judiska professorer, och universitetet i Königsberg lika så många. Bland de förste förljena nämnas: Stahl, biskop Neander, Caspar, Romberg, bröderna Benary, Heidemann, Aschersobn, Magnus, Marx, Oppert och Wolf, alla, på nägra få undantag när, af den hegelska skolan, hvars förste elev var Gans. Denne siste har användt hela sitt Hf till att utvifva sin mästares verk och göra dem populära. Meyerbeers bror erbjöd ädelmodigt 60,000 preussiska riksdaler för att få dessa verk ulgisne och spridde. Börne och Heine, som gåsvo den moderna litteraturen en ny lyftning, äro älvenledes af Judisk härkomst. Tillochmed Fru Varnhagen, den berömda Rachel och den tyska fru Staöl voro Judinnor, af hvilka den sista uti icke ringa mån bidragit att hålla de unge itteratörerne på andra sidan Rhen i den silososisktpolitiska rigtningen. Innan ännu de tyska Judarne voro emanciperade och sålunda uteslutna från alla domareembeten, civila och militära poster, bemäkligade de sig den periodiska och litterära pressen och beherrskade, så till sägandes, den allmänna opinionen. En mängd unga, tyska skriftställare, vinner och kamrater till Judarne och elever af den hegelska skolan, följde dem på den anvisade banan. Piotsligt uppstod, liksom genom ett trollslag, en ung, helt och hållet ny litteratur, grundad på den tyska skolans filosofiska förutsättningar och på Frankrikes politiska och sociala principer, hvilken litteratur det tyska reaktionära och konservativa partiet gålvo namn af aden judiska litteratureno, för att sätta den i misskredit. Men detta förmådde icke afhälla dem ifrån att med dristighet fullfölja sitt syllemil att förtyska Frankrikes sociala litteratur och utan återvåndo angripa den tyska statsförfattningens maskstungna fundamenter. Man kan med (ryaghet väga påstå, alt Börne och Heine, som begge bade utvandrat till Frankrike, äro skapare af denna litterära rigtning i Tyskland. Isynnerhet har den förstnämnde, en varm och ilrig patriot, som aldrig dagtingade med någon, utofvat ett utomordentligt inflytande på den tyska pressen. Snart blef det eunga Tysklando, hvars 2— — —— Ra — — ——