Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1845, sida 1

— — T——3l KONSULNIMONTAUBALNLN. I skymningen en kulig och otreslig Novemberafton anlände ill byn Fau en ryttare, öfverhöljd med smuts och släpande sig med möda fram på en hålväg, som smycket liknade en lopgraf och var öfverSV ämm: is af regnet. Det första han företog sig, var alt med ögonen söka elt hus, der han kunde djinna skydd och tillflykt för sig och sin af trötthet slämtande häst; men då han icke varsnade annat, än tre eller fyra till hälsten nedsallna kyslen, vände han sig till en gubbe, som ljudet af hästtrafvet lockat ut i dörren, med den förfrågan, om det ännu vore langt till Montauban. — Ni kan icke hinna dit förrän om två timmar, ljöd gubbens svar, ty vägen är usel och besvärlig all färdas i de. här vädret. — Men, — nföll ryttaren och blickade med förskräckelse utå fältet, som förmörkades både af nattens annalkanle och af regnet; — sinns icke här något värdshus ler någon krog, der man för betalning kan få tik öfver bufvudet? — Nej, Mesire, landet är för utarmadt. — Hin llåle anamme de blodsus garne, som ruinera det! Mer vid Coligny! jag kan icke så här sent stanna under bar himmel; och du måste skaffa mig herberge för natt. — Här haba vi icke mer än en karl, som är i stånd alt hysa er, ara han vill. — Hvad, on han vill? Ventre saint gris! Jag vore beredd al slås med Satan ! — Ja se, sken förhåller sig så, att Signoret-.. — Se så, rt, för mig lill honom.) Denna befi lning gjordes med en ton, som icke tillät någon notsäs zelse, och gubben lydde: efter några ögonblic stannade den fr ämmande vid elt hus, som, ehuru inspråkslöst, tidkännagaf välmåga. Ått kasta en ecu till sin vägvisare, sätta sjelf sin häst i stallet oc stöta upp dörren var för honom endast ett ögonbitks verk; han stiger in utan krus, slår