Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1845, sida 1

nog af lika växt, och, ser ni, en bondes hvita rock), som är väl torr, är ändock bättre, än den vackraste hosjacka, som är våt. — Det tror jag rasande väl! Jag var här sasom i en sjö, och ni gjorde orätt uti att icke föreslå mig detta ombyte af kläder förr. s ODc ömsade kläder framsor brasan; och då den föregifna officeren hos konungen af Navarra hade tagit på sig byxorna af det hemväfda tyget, läderdamaskorna, Signorets stora jacka och fått hans bredbordiga helgdagshatt, fanns det icke mera någon demarkationslinea emellan dessa begge män. Man skulle hafva trott, då de satte sig till bords, att de minst i 20 år varit bekanta med hvarandra. Måltiden var god; utom pannan, som var placerad midt på bordet och från hvilken skyar af aptitligt ångande rök uppstego, fanns der äfven anklefver och gåslår, favoriträtter der i landet, salt kött och pannkaka samt ett stycke vildt, hvilket, ehuru väl öfvertäckt, förrådde sig genom sin angenäma lukt. Vår officer och Signoret, som båda två voro lika uthungrade, ansöllo maten med all makt; och det dröjde en stund, innan de yttrade ett ord. Men, så snart den värsta hungern lemnade rum för törst, och det icke fanns mera på bordet än villebrådssteken, räckte Signoret, under det han hårdt drog andan, åt sin gäst elt glas, till hälften fullt af pimpernella, på det alt det gamla vin, som det innehöll, skulle bekomma en ännu utsöktare smak, och drack honom till under utropet: . — Nå, god vän, huru befinner ni er nu? — Vid den sköna Bayse! så bra som en menniska kan befinna sig. — Och den här steken, hvad är er tanke om den ? fortfor Signoret och visade med ögonen på vildtel. — Åh! ventre saint gris! jag tänker, att den skall smaka förträffligt. ) Denna drägt var bondfolket ålagdt alt bära.