Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1845, sida 1

som något land och någon historia har att uppvisa: en styrelse, som låge i händerna på en smutsig penninge-aristokrati, en styrelse, som hos folket icke hade den ringaste aktning och anseende; en styrelse, för hvilken asnillets, förståndets och kunskapernas osverlägsenhety betydde intet, men penningen allt; en slyrelse, som gjorde gemensam sak med åinlelligensens, upplysningens och de sociala reformernas naturliga siendero?... Månne icke, om ifrågavarande artikel stött att läsa i en utländsk tidning, svenskheten, nationalkänslan, sosterlandskärleken skulle hos den Konstitutionelles Red. halva så upprest sig mot de skildringar, den innehåller, att hon med hela sin själs värma tillrättavisat den djersve belackare, som dristat framkomma med beskyllningar, sådana som de olvannämnda, beskyllningar så svara och förolampande, att man verkligen skall halva en så utbildad trycksriheto, som vi, för att ej blifva ställd under tilltal för desamme? — Eller ligger det väl den minsta gnista af eftertanka, af följdriglighet, af sundt sornust i den förebråelse, som den konstitutionelle gör Regeringen att hafva ställt sig så, att bönder, prester, adel och sjelfve embelsmännen stå, strängt väpnade, i opposition emot henne? .... Hvar äro de opponerande, strängt väpnade, bön derre? Gingo icke frägorna om principbetänkand llhoch Borgareståndets inbjudning i repres antionssrågan igenom i Bondestandet? — Af övuken orsak opponera sig en delprester emot Regeringen? Manne derföre, att hon förefaller dem vara för konservativ, eller dersore, att de befara konungen vara de frisinnade och tidsenliga äsigterna tillgifven? — Af hvilken anledning rustar sig Adeln till motstånd? Manne ej just derföre, all Konungen sanktionerat den lika arssrätten, hvilken sanktion insatte de svenska qvinnorna, våra mödrar, våra systrar och vara hustrur, i en af deras mest naturliga, eburu under sekler förtrampade, rättigheter? — IIvarulinnan bestå embetsmännens opposition? Manne i nagöt annat, än i några adelsmäns rodomonlader på Riddarhuset och i Utskotten, samt i åtshilliga misslyckade försök att inhibera vissa, konungen och de frisinnade principerna till ära anställda, festmaltider? .... Och denna handfull missnejde opponenter dristar aden konstitutionelle gifva benämningen ala: dessa vägar ban helt dristigt kalla nationen! Derföre , alt de äro obelatne med sakernas nuvarande skick, drar han icke i betänkande att påstå, det amissnöjet är stort, är atlmänte, . —