Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1845, sida 1

DEN TJUGONDE JUNI (AF EMANUEL:) En stilla och vacker höstdag år 1820 anlände jag, på en foga besökt väg, till en liten, nära Östgötska gränsen, men inom Calmar Län beläg en, gästgilvargård. På min fråga, om jag snart kunde erhalla skjuts, svarade gästgifvaren, att jag nödgades vänla minst i tvenne timmar. Alt som ensam resande, hvilket jag var, uppehålla sig så länge på en liten Småländsk; gästgifvargård, det är i sanning en icke afundsvärd lott. livarmedd skulle jag sordrilva tiden? , Jag stod några minuter på gården och blickade mig omkring at alla sidor. Då varseblef jag icke längt borta ett vattenfall, som under muntert larm störtade sig lodrätt från en klippa ned i en ännu grönskande och med blommor prydd äng. Jag beslöt alt laga i närmare ögonsigte det bulirande valtensallet och den täcka ängen; och jag begaf mig på vägen dil. Jag hade 24 ått ett stycke utåt allmänna sarstråten, då jag mölte en vandrare. Hans kläder voro trasige, hans ansigle bar uttrycket af en långvarig, tärande sorg, hans hufvud var lutande och tycktes vara det mer af bekymmer än af ålder, hans anletsfärg var gulaktig och sjuklig. Vandraren aftog sin söndrig a hatt och gick ödmjukt emot mig. Nådige herres, — sade han — ven allmosa! Jag har hungrat i nära två dagdr. p Jag osterkam vandrarens begäran. Hvem är du? frågade jag hononn sedan med den ölverläg gsna ton, hvilken man thyvärr så ofta begagnar mot cländels osler. Yylag är en olyckligo, sade vandraren och nedslog ösonen till jorden, pjag är en olycklig brottsling. okn brottsling — — —2 vJa, Min herre, j jag kommer nyligen srån Lands