sar man, ulom Ständerna och Regeringen (den lagstiftande och verkställande makten landets högsta myndigheter) hänsora den andeliga makten, domaremakten med alla dess utsreninsar och underasdelningar, kikets embetsverk, municipalslyrelserna, o. s. v. ÅAlla dessa bade således förlorat det moraliska inflytande, som de borde hafva på folket — det vill med med andra ord säga: nationen befann sig i ett tillstånd af laglöshet och upplösning. Att den nuvarande Regeringen icke aterförskassat bem. auktoriteter denna deras förlorade aktning, lägger den Konstitutionelle henne nu till last och menar på tro, att hon för denna sin urahlåtenhet gatt miste om sitt eget anseende och sin derpå grundade popularitet. Straxt derefter påstår den konstitutionelle dock, såsom förut blifvit nämndt, att alla, bönder och prester, adelsoch embetsmän 8: a, befinna sig i opposition emot benne. Men, huru skall Regeringen då, när bon blifvit öfvergifven af dallap, utom af edet lilla Borgareståändeto, kunna utföra ett sådant berkulesarbete, som det, hvilket den Konstitutionelle ålägger benne? Hvem skall hon få, som emottager och verkställer hennes hesallnilgar? Det alilla Borgareståndelo kanhända! .... Men detta utgöres ju, enligt aden Konstitulionellep, af den liga penningemåän, hvilkas anspråk stå i jemn tillvext; som icke längre nöja sig med att stå i representationen, ulan vilja äfven gripa statens tömmar i sina händer — vilja att allt, hvad samhället äger, ädelt och oädelt, stort och litet, högt och lågt skall salla för deras sotter.4 — :hurd tro sig med denna ringa och illa väpnade skara kunna uträtta några storverk? — Historien berättar, att det under Napoleons tid sans ett af alla möjliga slags äfventyrare och på laster begifna individer sammansatt regemente, som man gaf tillnamnet adjefvuls-legio n eno, och byilken hvarken skydde eld eller vallen. Till en sådan der adjelvulslegiono tyckes den konstilutionelle vilja göra edet lilla Borgarståndeto; men han glömmer, alt det är en bimmelsvid skillnad emellan att utföra krigets vilda bragder, och alt, sjelf sördersvad, hos en laglös och förderfvad populace införa ordDing och daktning för de lagliga auktoriteternan, helst då styrkan de båda stridskrafterne emellan är så ytterst olika, som mellan en viss ståndsfraktion och ett helt folk. — Det är både möjligt och sannolikt, att den Konstitutionelle hvarken velat eller förmodat, att bans uttryck skulle tagas så alldeles efter orden, äfvensom det är ganska troligt, alt ban icke sjelf insett, det man af hans förutsättningar och räsonnemanger skulle kunna draga sådana slutsatser, som de osvan anförda; men följdriktiga äro de emellertid och bevisande.... raka motsatsen af hvad den konstitutionelle ville hafva bevisadt. Fäåsangt invänder han, att den s. k. oppositionen tillkommit af den orsak, att Begeringen ifrån första början underlatit att förskaffa de der alagliga auktoriteternar aktning och anseende; grunden till missnöjet, der det finnes, hasve vi redan uppgissit, och den befinnes snarare bestå deri, att Regeringen icke längre velat tolerera orättvisor (t. ex. den olika arfsrätten) än uti någon uraktlätenhet att uppträda såsom beskyddare af landets myndigheter och åt dem revindicera deras sorlorade aktning. I samma artikel förargar sig den konstilutionelle öfver det dhejdundrade arfvodes, som Herr Riehert skall bafva betingat sig för sitt