Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1845, sida 1

och ibland hans fel att han är (dhögmodig. b lIivad är egoism om icke detta? Vid sid. 44 biter författaren tänderna öfver den framgång läseriet haft och har i Norra Bohuslän, samt förklarar en bvar som gillar det antingen vetilös eller ärelös. Att författaren menar det läseri som är okunnighetens bundsförvandt och icke det som är okunnighetens motgift, alt han menar det som söker vinna anhängare för en viss religiös villfarelse, och icke det som bekämpar villsarelsen, synes af sammanhanget, ehuru det icke hade varit ur vägen, om forl., i en bok, som är ämnad att reda föreställningarne, närmare motiverat sitt omdöme öfver detta fenomen. bå orkring femton år förflutit sedan i trakten af Uddevalla f. d. Länds-Contoristen Landen hos kgl. M:t begärdes och begärde få bålla religiösa föredrag, och efter denna tid ingen person i Norra Bohuslän uppträdt, hvilken bordt kunna misstänkas för att abringa å bane andligt bedrägerio, så är det väl religionslärarne, som så uppbära beskyllningen för det läseri, som der för närvarande eger rum. Men, om nu än den möjligheten medgisves, att en och annan oersaren ibland dem, missledd af det lätta folklynnet, icke nog allvarligt afvärjer, eller, hvad som vore ännu värre, underhåller den andliga ostadigheten, som förf., med anförande af 2 Tim. 5: 5, påpekar, så är likväl ingen anledning förmoda, det någon objektiv villfarelse är för handen, som in foro humano kan beifras, utan det tillbör då inqvisitionen all taga kännedom derom, när man blott först blir ense om stormäslaren. Allmogen i Norra hbobuslän är dessutom icke okunnigare, än i den södra, hvarest förf. likväl icke förlägger något läseri, derföre återstår icke annat, ön all reducera bela svärmeriet till det lifligare lynnet hos Norr-Bohuslänningen. I sådant fall kunna vi ej annat än finna det underligt, att, då förf. sid. 38, om d4olihhet i lynnet hos Norroch Södqer-Bohuslänningeno, säger: 4vid hvilken jemsorelse som helst mäste den förre vinnao, han vu, då sräga är om religiösa företeelser, icke längre vill stå vid sina ord. År då det lifligare lynnet hos nordbon först då förkastligt, när det visar sig i sidana, och kan det icke äfven då få beballa sitt feretråde? Det vore att begära någonting onaturligt, om man fordrade, att, då en Bobuslänning visar sin lisligbet i dansen, en annan just skall likna den tröge skåningen, när han sysselsätter sig med högre angelägenheter. bel hade varit önskligt, om författaren, som fjenstejort i denna del af länet och för öfrigt visar sig hafva gått till djupet i ätskilliga andra —u—k— — NR ISA SEE IAN ET EES