Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1845, sida 1

i navs boning och klappade på. Den gamla srökens sållskapsdem öppnade och när hon förnummil den frömmandes ärende, Sick hon in för att anmnäla honem. — Hvem är denne herre? — frågade fröken de Gournay. — itan vill icke uppgilva sill namn utan för er sjelf. — IIuru ser han ul? . — Bet är en vacker ör på sin höjd 35 år och Syntes tilnöra ett högr dtånd. — Så häl honom då kom ma in. Jag stod visserligen på punkten att bekowuna en god tanke, men Gen kan komma åter. under det kanske den vackre karlen icke torde komma tillbaka.), Knappt hade hon yttrat dessa ord, förr än Chevalieren redan steg in i rummcl. Hon sade till honom: — Jag har låtit er komma in, min herre, ulan att veta ert namn, emedan jag ansåg det icke kunna göra någonting; men nu får jag utbedja mig, alt ni icke längre förtiger detsamma. Hvem har jag den äran . . 2 — Mill namn är Racan. Fröken Gournay kände icke herr Racan personllgen, utan blott utaf hans skrifter, på hvilka hon salie ett högt värde; hon kände sig angenämt öfverraskad och tackade. honem uti de forbindligaste ordalag, att han, en så vacker och till på köpet ung man gjorde benne, hvars lefnadsvår längesedan var förbi, det nöjet att besöka henano . Chevalieren var en sin och belchad man och förstod att säga den gamla damen så många arlighefer, att hon blef ulom sig af fö ljusning och ropade till sin sä illskapsdam, all tysta den gamla källan, hvars jammande störde konversationen. ben älskvärde de Beuil dröjde hos henne tre avarts timme, sade henne de vackraste saker i verlden, öfver hopade henne med artigheter och tilfann sig hela hennes fortraende. Vid alskedel yttrade fröken, all hon kela