Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1845, sida 1

Först beskrilver sörf. skönt och intagande Bohusläns natur, hvarvid han ibland annat får lillsalle att röja sin bekantskap med Geologien. Det är sannt, detta vetandets föremål bar ej något årtal, hyadan man måste IMa jorden sjelf omeola sin ålder, och sitt sordna utseende, och eburu bon i dessa hänseenden icke är alldeles stum, så har dock mången lärd funnit rådligast att lata mycket, så i ena som andra bänseendet, bero vid formeln: bvad jag icke vet det vet jag icke. Icke dess mindre vet fört. på sina fem fingrar hurudant utseende Bohusläns fasta land hade för en mängd ärtusenden tillbaka. Vi hemställe om icke bade denna sanning, och dess bevis ligger i dessa författarens ord, sid. 2: (Emellan adenna skärgård och Bobusläns fasta land råder ett omisskänneligt syskontyche, och utan tvifavel har det sednare, för en mängd arkusen tillehaka, haft alldeles samma utseende som skärögården nu soreter.) Vi medgisva gerna och sordomma det icke heller, att det gilvas vissa naturer, som i likhet med Lessing finna en större sällhet uti sökandet efter sanningen, än uti sanvingen, och for att sålunda orientera sig i sin ovetenhet är utan tvilvel geologiens vetenskap synnerligen passande. Innan likväl en ung forskare bunnit bilda sig någon egen äsigt öfver fasta landets, såväl alder som form, torde det, för att slippa falla in i Eayptiers och Indianers fabelaldrar, vara bäst att tillsvitare fästa något alsende på Mosis uppgifter, hvilket den lärdaste Geoloa icke funnit under sin våärdighet, och i alseende på andra källor heldre radsraga den belänkhksamme Cuvier, än den danshe lorsatlaren Rask, som i sin den äldste Hebreiske tidregning tyckes nog mycket bafsa gjort skål för sill namn. Ehuru försattaren reserverar sig mot öfverdrilten, torde det dock icke desto mindre vara olverdrifvet sagdt, att cpå Carne och vid stranaden gifvas endast tvenne arstider höst och vår. ) Det torde blifva svart att osvertyga den srysande strandbon och fiskaren, att han bar höst eller vår, när, under det vintren är stark i sjellbygden, älven han måsle se hafvet tillfruset under månader, och kanna de skarpa vinlerilarne. Bohusläns innchygeare, till deras seder och lynnen, skildras af sors. på ett sätt, som vittnar om hans för iakltagelser öppna siune, för hvilket icke det minsta far passera obemärkt, hvarigenom han dock sorleldes all specialisera något starkt. Så äger det nog sin rigtighet att Bohuslänningen 6icke kan frikallas från beskyllningen för egoismo, när ibland bans dygder råknas att ahan ända till osverdsist älskar sin hembygd).