ämnen, äfven lagit närmare kännedom om ade andlige sebrarnes historiao och lemnat de aganska fula bidragen dertillo. berigenom hade ganska mycket vunnits for andra, och kanske för förf. sjelf. Kanske hade han derigenom kommit all blilva så rättvis, att ban, såsom erfaren låkare, slutat sina klagomal öfver den andliga febern med att säga: att denna, adragen under en foregnende andlig forsossning, vid en vis behandling ofta i moraliskt hänseende hafi de bästa resultater, och således skrilvit ett annat recept, än detta: aflägsna läkaren, på det patienterna må dö, hvilket intensive ligger i den bilden adet är med hohuslänningen som med Biet, han svärmar ej längre, än visen är tilllsädeso. Medan vi äro på kapitlet om det kyrkliga, kunne vi ej undgå att anmärka det i vår tanka selaktiva, då fört, (sid. 55) anförer bristen på orgelverk sisom en Mand orsakerna till kyrkosångens sämre beskallenhet, då deremot enda orsaken bör sökas hos usla klockare. Orgelverk stå i vägen för em god sang, der ahorare antingen ej äga musikalisk bildning, eller melodierna icke genom evox humanar inläras. Vid länets ekonomi vill författaren rätta den åäsigt, att åde tangarter, dem hafvet så ymnigt uppyräker på stränderna, för det mesta anses odueliga till gödnings ämnedo. Den Bohuslinske strandbons äsigt är härvid rigtig, ty på hogst få ställen finnes tillgång på den sahallade tangklödder, som vid stormar uppvråkas på de nakna llallandske kusterna. Nagonstädes i Hisingsha skärgården finnes den dock, och begagnas. Sedan sörf. derefter noggrant och upplysande, serdeles hvad det kammerala angar, tagit länets politiska författning i betraktande, öfvergår han till dess Eklesiastika sorhallanden, hvarvid ibland sromma stiltelser förvaltningen öfver de IlvitteldtsbDa hemmanen vederborligen upplexas. Vi prisa författarens rättskänsla som sormatt honom taga de förorättade Gymnasiibondernas parti, då ingen annan velat eller kunnat göra det; och soljderna höraf äro kända. Mangen torde dock tycka att atskilligt, hvarom författaren här ordar, icke hörer till bohlitteraturen alt inom den skärskådas, utan till den ephemera, hvarpå vi nu för tiden icke lida brist; och hvilken, med detsamiba den anmärker fel och ser dem rättade, upphörer att idista derom, då deremot ev bok, så snart. den öppnas, om hundrade år och vål längre upprepar ett och samma. Så mycket om saken, nu om sätet. Sjelslva Machiavelli, ifall han, såsom de fleste mena, icke haft allvar med hvad han skrifvit, skulle icke hafva utbrustit i en bittrare ironi, än den som sil. 157 börjas så: amen bonden är alltid kortsynt och obeläten. aflan borde ju beldre prisa det lychliga i sin alott att blifva luttrad här på jorden, och veala alt det jordiska goda esomostast är ett hinader för hans andliga väl, och emedan regerinugen varit nog obetänksam att bereda honom den lättad tillgång på det förra, prisa sig lyckalig att det gifves nägon som af ömhet for hans ainvärtes menniska, hjelper den sahen på ett (behändigt sätt. Saken är för allvarsam at så der behandlas. Den enfaldige tager det för allvar och sorargas, den lättsinnige tycker nog alt det är qvicht, men den tänkande helt annorlunda, och ötverhufvud går den med skrilsättet sökta effekten förlorad. Vi ställa oss på. SUR SURORSRETEEE SERENA