(Jnsändt.) LI TTERA TUE Bohus Luns Historia och beskrifning af Ax. im. Holmberg, Past.-Adjunkt. 2 5 Del. Hlläian och 3 beskrifuing. Ud(levulla 1815—184: I forväntan på sodnare häftet af detta arbete torde det sillatas att kasta en blick på bvad som deraf redan utkommit. I värt land, andra måhända icke undantagne, kan svärligen någon visa sig på författarebanan utan risk, vallad dels af det ringa antal läsare, som är alt påräkna, dels deraf alt man är nog lorsigtig, för att icke, synnerligen hvad nybörjare angår, genom allmänna medel uppmuntra sorskningslusten och understödja utgifvandet af dess resultaser. Nuggheten i sednare atseendet är välbelänkt, ty den lillhakahaller mången från att i otid och utan anlag visa sig såsom skriftställare, med detsamma som den större förmågan, derigenom alt den ösvervinner äfven materiella hinder, får tilllalle att visa sig såsom sådan. Förmodan att en Sudan är för banden stegras, då man ser en ljenstgöyrande prest, och dertill en bland de mest underordnade, som vanligen af idel sörsatlareskap hindras från att vara författare, paradera på titelbladet af ett historiskt sopograliskt arbete. Huruvida han utan att estersåätta de äligganden, som utgöra hans egentliga kall, kunnat nlagza sig dem af trägna resor, sorskningar i svirtatillaånzlt:a källor, tidsödande korrespondenser, muntliva lörsragningar m. m. hörer naturligtvis icke till vår undersokning, utan blott huruvida ban sullgjort de ansprak man billiatvis ör på hvarje författare, att äga grundlig kännedom i de ämnen han till behandling upptager. Men denna undersökning måste blifva ofullständis, och kanske mindre afse materia, än form. Man kan icke neka att författaren förer en väl skuren penna, ehuru man så mycket mer måste beklaga, all han nog ofta missbrukar den till ussall mot personer, myndigheter och samhåallen, hvilken omständighet dock icke torde minska antalet al bokens läsare, alhlenstund en viss tids menniskor, i den mon de icke sjelfve hafva någon ro, gerna vilja roa sig at andra. Med ett enda och är han i stånd att utsiga en smådelse, med en bild reder han sig ifran en sak, sasom vore den till komplett evidens deducerad. Gerna må en författare visa sin individualite, men om den sålunda använd får gälla för qvickhet, så är det en lätt, vi hade så nära sagt, en lättsinnig sak att vara qvick. —