Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1845, sida 1

stiftat. den högskola, som i dag bringar oss ett löfte om, alt fädernes lif, klarare och i mera utbildade former, skall återfödas i sönerne. Sen, mina Herrar, det är minnen, som först ärhundraden kunna utplåna; men innan det nittonde århundradet förflutit, är Norden ell; ty oss tillhör framtiden. Liten mig derföre belsa äfven eder, J Norrmän, som dem, hvilka komma i den ides namn, hvilken vi alla hafva svurit trohet! leke ett enda ögonblick bar jag tviflat om, att ju en hög och ädel ide, som i sig innebär en stor sanning, skulle kunna hos eder upptända, icke allenast en ephemår, ungdomlig, lagande enthusiasm, utan ett varaktigt och redigt nationelt erkännande, nemlizen erkännandet af att Norrige, lika litel som Sverige och Danmark, genom en isolerad och ensidiat vidhallen andelig utveckling någonsin kan halla jemna steg med det europeiska framskridandet i civilisation och humanilet; alt de nordiska folken endast och allenast genom ett ömsesidigt, förtroendefullt slutande till hvarandra kunna få et ord med i de europeiska angelägenheterna och någon vigt i folkens rådslag. Eller skulle måhända erkännandet af nödvändigheten af Nordens enhet i anda och sanning — och detta är icke något forblommeradt uttryck, mina Herrar, ty det är klart och tydligt for dem, som hafva mod att gora slutsatserna — skulle, säger jag, måhända det kunna bortdemonstreras dem till elädje, bvilkas valspråk lyder: adivide impera,? Uller skulle det först kunna vakna hos eder, när dödens märke blifvit tryckt på edra brödralolks panna: når en solhhetvingafe börjar att klättra öfver kolen, eller tyska lumpor att blasa öfver till Cap Lindesnäs?.... 4Meno (kunnen J tänka) ödet är ju en Dansk, sam talar till oss; måhända sitter man i detta ögonblick och haller rädplägningar öfver hans saderneslands öde; mahända bar man vägt det och funnit det för lätt, och nu vilja Danskarne, att vi skola kasta ett tungt lod i vagskalenID — Bort med denna tanka, säger jag eder. Aldrig hafve vi begärt, och aldrig någonsin vilje vi beqara någons, icke en gång vära bröders, hjelp i den sak, hvars lösning skall afgyrd, antingen Danmark skall existera eller iche; ty likasom J, genom eder egen kraft, ensamme drogen er ut ur en olycksdiger katastroph, då J for det sorvanade reaktionära Europas ogon reste ett tempel på Eidsvold, på semma sätt skole äfven vi, utan frummande bistånd, bana oss en vig genom de hotande faror, som omgifva oss, och, om än så hela Tyskland vältrar sig in på oss, utan att vika en sotsbredd, stå faste på var plats, som Skandinaviens förpost mot Söder. Formå vi icke att sjelsve lösa detta oeftergilliga vilkor för vår politiska pånytifodelse, så äre vi icke något solk, allramiust. — Skandinaver. Men det sordre vi af eder, att J vål bören betänka, hvilket verldshistoriskt järtecken det skulle blifva för Norden, i händelse Danmark mäste dela Polens öde, och det är väl också denna tanke, som rört sig inom eder, då J nyss, på eder nationella fodelsedag, uttalade den önskan, att Danmark måtte blifva Norden bibehållet. Och när J nu halven prösvat lilvet här, och, sedan J kommit hem, vunnit den ölvertygelse, att det genomstrommas af Nordens anda, — läten oss då höra något ifrån eder! Sänden oss då det budskap, att J ären beredde att inträda i våra leder, såsom våra vapenbröder i den kamp, som vi med andeliga vapen hafve börjat för Nordens Enhet och Frihet! Med denna önskan gilve vi eder värt broderliga handslag och utrope: Lycka och heder öfver Norrige! Lefve Christiania universitet, och all lifvets glädje öfver dess kärrarande söner! 2 2—-. Af Magister M. llammerich. oMina Herrar! — — — få