Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1845, sida 1

II. Tal vid de skålar, som proyonerades vul festen på Christiansbors slolt, Midsommarsdagen 1815. 1. Af Kandidat ll. F. Poulsen: Linge hafve vi väntat eder, norrske bröder! så länge, alt de mindre troende ibland oss började att gifva boppet förloradt, och våra fiender alt triumphera; och dock har mången vänlig frände-röst ljudit öfver till eder från Danmark; mången sulltonande och uppmanande helsning från Sveriges och Danmarks ungdom. Ändteligen halven J rest eder; äåndteligen hafven J ölvervunnit alla binder; ändteligen hafven J stigit ned från edra stolta och fria klippor till bröderne på Skånes och Selands slätter, den skandinaviska idtens vagga, för att sjellve prosva och erfara, burusida det finnes någon sanning och något allvar i det lif, hvars mägtiga stämma församlat oss på detta stille. I mina bärvarande tandsmäns namn bjuder jag eder ett hjertligt välkommen och belsar eder sisom våra kära gäster. 0! det är underbara, djupa känslor, som fatta oss i detta ögonblick, då vi se eder midt ibland oss, här i denna stad, der så många af edra såder funnit ett bem och sframlelvat sina bästa ungdomsår. Det tyckes oss, som om vi kände eder alla; som om I, hvilka så länge varit skilde från oss, baden kommit för att fråga, bura vi befunnit oss under hela den känga tid, denna shilsmessa varat. Och förhåller det sig icke äfven salunda? Vi Danskar och Norrmän behöfva blott att se hvarandra, och straxt igenkånna vi byarandra; straxt känna vi, att vi äro söner af en och samma moder.... Och är det icke denna känsla, som nu med en så väldig kraft brutit fram ur edra stolta bröst, fört eder hit till Danmark och sagt eder, alt här skulle alla hjertan flyga eder till mötes? Sannerligen: den skall icke hafva bedragit eder. J hafven tillochmed säkerligen allaredan känt, att J här besinnen eder i bröders hus, att det icke blott är vi, de unge, utan äsven de gamle, ja! hela nationen, som sluter eder i sin famn. Och då J trädden i land på Danmarks kust och hörde de många tusendes jubel; hvem tron J väl, att detta till en stor del gällde? Eder var det! Eder, norrske ynglingar! Och det var våra fäder, som sade: Se der komma våra bröders söner!.... Och alla gamla minnen framträdde för oss i förklarad glans; de visade oss alla de förslutna årgundraden, under hvilka de tvenne solken hade delat godt och ondt med hvarandra; de visade oss våra gemensamma namnkunniga försåder, vår gemensamma litteraturs och nationalitets heroer, hvilka, dels genom fredliga värf, dels med svärdet i hand, under samma oslåckade färger grundlagt vår gemensamma historia. De hafva tillika visat oss den smärtfulla skiljsmessans stund, då våra förfäder sletos ifrån hvarandra; men tillika — Norriges inträdande och säkra framåtskridande i en ny statstillvaro och en ny frihet, efter att det kort förut hade — ———— —