Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1845, sida 1

endtligt; som af ren ickristlig ödmjukhet, såsom dessa anhängare kalla det, göra sig till ett slags besynnerliga fånar, och af ehristlig oförskråchthel, som de sjelfve tro, upphäfva sig till tyranner,somnågon gång, vi medzilva det gerna, ledas af innerlig fromhet, men genom etl fåviskt nit föras till fanatism; genom förakt för menskliga kunskaper blifva rå idioter och genom skygghet för det sociala lifvets oskyldiga nöjen blifva solblinda för lifvets gladare och ljusare sida. Bland de många besynnerligheter, som karakterisera dessa, är den intolerans, hvarmed de bemöta hvarje med dem olika tänkande; de hafva för sig uppgjort ett konstmässigt system, hvars grundtyper man fåfängt söker i biblen. I detta systems trånga form måste man nolens volens inpressas. Hela menniskans individuella karakter måste sålunda försvinna; hvarje drag af egendomligt Hf tillinletgöras. Efter detta systems grundsatser bedömer man djerft renlärigbeten hos den eller den individen, det. och det partiet. Detta bedömande sträcker sig ej blott till en förkastelse af de olika religions-grundsatserne hos deras motståndare, inskränkes ej blott inom tidens gränsor. Nej man låter den christliga kärleken uttala förbannelsens anathem öfver de döda. Vi halva nyligen bört llerr Ternström i Stockholm i en predikan framställa den farbåga, att, med bibehållande af den christliga toleransen, man en gäng i himmelen skulle besväras i sällskap med Judar och Katholiker, Turkar och djeflar. Detta är ej det enda prof på arten af deras christliga kärlek, hvilket det inre af dagens historia gifver vid handen I vär stad har man ofta tillfälle alt se, huru en missförstådd ortodoxi kan missleda äfven det ädlaste sinne, t. ex. till yrkande af salser, sådana som denna, att avi våga ej annat än anse dem förlorade, som ej tro i likhet med vår kyrka, atto Åc:a Åc:a. Genom detta och mera dylikt uppstår ovillkorligen en kallsinniqhet, som nödvändigt föder af sig siendskap. bå det ifrågavarande partiet ej vill räcka handen till försoning, eller gå hallva vägen, ja ej en gång taga ett steg till den ömsesidiga förlikningen, så måste skillnaden blifva allt skarpare och skarpare, och slutligen en stat bildas i staten, som, med andra interessen, andra tsigter, andra slräfvanden, äfven om den skulle vilja, dock aldrig kan verka för kyrkans, for statens, ja för mensklighiedbens gqemensamma stora mål. En annan besynuerlighet, lika oförklarlig som ochristlig, och hvars sammanhang med christendomens sanna anda vi ingalunda sörmå inse, är