det. ifrågavarande kotteriets ogillande af, ja slräsvande emot missionsverken och bibelsällskaperne. De låta sällan höra sina grundsatser tydligt utÅ alade och utsätta sig aldrig sör nödvändighelen dit uppträda med försvar för egna satser. — — Intoleransen är äfven här caussa efsiciens. Huru bedröfligt att menniskor, födda och uppfostrade under christendomens inflytande och i skenet af dess gudomliga ljus; att menniskor, som kunde och borde vara lifvade af den menskliga bildningens upprätthållande och framskridande, ja, att män, som framför andra borde känna sin kallelse att hörsamma mästarens ord: 464 ut i hela verlden och lärer allt solko Åc:a, kunna hysa sådana åsigter. Sannerligen: Jesuiter och Methiodisler äro, åtminsione i detta fall, bättre än de. Dessa arbeta att nedslå de hedniska gudarnes altaren, alt asfskassa styggelser, som i de olyckliga länderna hölja de töckenholjda själarne, för att åt den ende och sanne Guden uppresa christna tempel och i de förvillade sinnena inplanta en dyrkan — så god, de sjelfve känna dem. vi deremot, som vilja berömma oss af, alt framför dessa hafva uppfattat christendomens anda och mening, vi skola göra till en grundsats att låta våra bröder, hedningarne, famla i sitt mörker, vi skola vara nog otacksamma för det högre ljus vi fått, då vi sutto i mörksens skugga! Hade Ansgarius och alla missionärer efter honom tänkt på samma sätt, så dyrkade vi ännu utan tvifvel Thor och Odin; då vore christendomen för oss lika obekant, som den är för Afrikas negrer. — — — — Ej mindre äro vår tids vetenskap och konst ulsatte för anfall från detta hjäll. Man skyggar tillbaka för desamme så, som nattugglan för den uppgående solen. Denna fruktan är alt jemsöra med den för spöken. Säsom den vidskeplige, som tror sig skåda en andesyn, står bäpen och förskräckt och med öppna ogon stirrar mot föremålet för sin fruktan, utan att våga träda detsamma närmare på lifvet, för alt undersöka om det är en skuggbild eller ej, så ock med dem, som se den onde andens uppenbarelse i allt, hvad tiden frambringar inom konstens och vetenskapens riken. Man vaågar ej undersöka, ty man tror, att man derigenom förlorar sin enfaldiga lro; man kan ej undersöka, ty man har ej tull frisk verksamhet u pplifvat 2 krafter, själen besitter. Och driScar man sig någonsin in på tankens och vetendets fält, så sker det med ett slags skygghet. som visar, att man besinner sig på et ohakant område ; man vill då gerna företaga sine betraktelser, ej på förband, och så, som vetenskapen älskar att behandlas, utan efter grund rna af ett visst religiöst system. Vi kunde framlägga tusentals bevisningar, men inskränka oss till ett par fakta, som tala tillräckligt. For några somrar sedan, när Nordiska naturforskarne voro i Götheborg, väckte en anekdot om en viss lärd man mycket löje. ben lärde uttryckte nemligen för en gammal discipel sin christliga afsky för natursorskarnes vetgirighet sålunda: aKära du, de äro så förmätna, att de öfverskrida de gränsor, som Gud har utstakat för vårt förnuft, och söka att intränga i Guds hemligheter; det är ju en stor synd!4 — Då den tilltalade sökte osvertyga den lärde, att detingalunda kan vara Gud misshagligt, att menniskan uppodlar sina andeliga krafter så långt som