Paralleler. Våra läsare torde ännu icke hafva glömt den brinnande ifver, med hvilken en ung, härvarande prestman, Mag:r J. Wallin, uppträdde emot Handelstidninzens s. k. cpolitiska katekeso, den der af honom stämplades med alla de epitheter, som öfversitteriet och sanatismen inom några få sidor kunde sammantränga. Enkannerligen uppträdde han såsom apteslerskapetso förkämpe och försvarare — nagot, som han visserligen ej hade behöft, alldenstund icke pre sterskapet, utan hierarkerne blilvik af Handelstidningen anfallne; men hvilhet dock i en strid, der han nödvändigt skulle komma till korta, kunde vara honom af väsem dilig nytta, på så sättenemligen, att hans påflugenhet skulle af vissa eandans mäno blifva betraktad såsom frimodigket, och hans förutsedda nederlag såsom ett slags erhillande af martyrkronan. Bland annat yttrade ban, uti den af honom mot (haleheteno) slungade bannrullan, följande: Tredje hufvudstycket är rigtadt mot Presterane, med hvilka Kateketen sorsar på ett ännu ö(grymmare sätt, än med ådelswännen, ja, än amed sjelfva Despotismen. Detta är också ganaska naturligt, då vi besinna, att de senare (sedanare?) endast representera den menshliga mageten, presterne deremot det andliga elementet asisom bildningens (?) och religionens vårdare. abet kotisliga sinnet har all:iid varit och skall alltid vara en fiendskap emot Gud. Hvad är adi naturligare, än at de, som föra det guadomlieas talan och försvara dess fierravålde på jorden, blifva sorhatliga tillika med den lära, ade bekänna! Att så mäste vara, är dem ej kobekant; tv deras Herre och Mästare har sjell asagt: ahasfrå de förföljt mig, skola de ockt äfärsalju eder, äfvensom vi veta, att det beligas asnh maste beständigt under förföljelser, modor aoch strid kämpa för sin krona, hvarmed ingen aheaåfsas, utin (utom?) den, som redligen kämaär. Denna osvertygelse är ofta den enda tröasten för dem, som för sin tro, sit nit, sin aredliga sträfvan misskännus, hädas och beaspottas. Vore ingen domare osvan skyn, som 2 örattvist dömmer, och vore ej lollet gilvit (åailevet?): Bespåtuaren är straff beredlt och slag at de dårars rygg, och vore ej under tiden Guds ord den fasta klippan (kKlippa?), hvarvid ofvid hvilken?) de kunna hbvila och hvarifrån de akunna med hopp och förtröstan se, huru Guds asak går fram, fast genom mycken bedröfvelse, oda vore förskräckligt att hafva sig anförtrodt edet höga kall, att vara en vardare af den heli