Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1845, sida 1

— En så välkommen gästfrihet — svarade slutligen Markisen — är pu en alltför lycklig händelse alt låta gå sig ur händerna ... Piciro följ Oss. Den okände red förut och lectsagade de resande på en nästan igenvuxen gängslig. ända fram till den omnämmda köjan. Vid sstamkomsten steg han af hästen, stötte upp dörren med foten och bad sina gäster inträda. Dessa sägo sig omkring i rummet med en begärlig nyfikenhet. En klar och lislig eldbrasa upplyste de nakna väggarna, och formerade i hörnen skuggor, som (illvexte eller lorminskades med eldslågan. Et bord af hvit ek och nägra stolar af samma trädslag utgiorde rummets he la moublering. Några buteljer vin, frukter och kallt kött, som Pietro hemtade ur vagnen, utgjorde en hka munter som valkoumnen måltid för de hungriga resande. När man stigit från bordet, togo den okände och de tre fruntimmerna plats vid eldbrasan, under det Markis Castano rökande en Cigarr, ställde sig i förstugudörren och betraktade regnskurarna. Sedan Pietro fört hästen under skjul, sysselsatte han sig med att iordningställa den skadade vagnen. Munterheten loemnade snart plats åt förlägenheten, då Yincenza och hennes kusin nästan befunno sig på tu manna hand med sremlingen. Hvar och en tänkte synnerligast på detsa besynnerliga sammanträflande. Fremlingen, å sin sida, var helt och hållet forsänkt uti åskädningen af Vincenzas vackra figur, hvars fulländade drag ännu mera förskönades af den blekröda lägans återsken. Kouversationen var helt och hållet afstannad. — Ni kommer mig all sakna, mina damer — sade den okände med en viss förlägenhet till sina vackra gäster — den lycka. Er Närvaro borde 22 mig, genom att visa så der bedröfvade. Jag föltekjar Er ett medel alt förkorta liden ... Onr Ni samtycker vill jag säga er edra framtida öden... dock var öfvertygad all jag hvarken är någon liguenare eller trollkarl, men .. s