Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1845, sida 1

— 0P62—h idtd— ———— — aga låga, som upplyser verlden. Men nu, men anu frukta de ej; ty Den är större, som är med adem, än dem, som är emot dem. Såsom den chimmelska sanningen gått tidehvarlven igenom, askall den också gå intill verldens ända, sprida afrid och lycksaligket i trogna bjertan och ljusa öförhoppningar öfver det, som komma skall; amen de, som göra religion och moral missö(kända, och hvilkas högsta konst det är, att egåcka det heliga, de skola vika med skam tillabaha. ? — —k— Sådana äro i närvarande stund Herr Masister J. halhens äsigter al Presterskapets ställ: ning till det Allmänna. Ått de imedlertid icke alltid varit så beskalsade, hafve vi åtskilliga anledningar att förmoda. År 4845, i Oktober månad, stod t. ex. i den då härstädes utkommande lidningen 46 Otheno en väl skrilven insänd uppsats: Om den religiösa intoleransen;, några allmänna observationer från Gotheborgs horizont, hvilken man då temmeligen allmänt trodde balva flutit ur Herr Wallins penna. Den väckte på sin lid ett icke så ringa uppseende och står i den mest skärande kontrast med ätshilliga af de läror, som innehallas i den för nagon tid sedan härstädes utkomna pamllett, af hvilken Herr Wallin oppet erkänt sig vara försatltare. Se här, såsom parallel till ofvanstående citat, nägra utdrag ur nyssbemålte arlikel: ellvarje mensklighetens vän motser med sörhoppning den tid, dä, såsom den älskelige romerske skalden säger: magnus ab integro soeelorum nascitor ordo, då det ej vidare finnes Lutheraner, eller katholiker, hvarken schartanianer eller Iloosianer, utan — Christna; då friden, kärleken och försonligheten utgöra det band, som omslingrar folken, så väl dem, som brännas af Afrikas heta sol, som dem, hvilka frysa bland Nordens snö och is. Men dessa förhoppninyars uppfyllelse hvidar i ett aflagset sjerran. Manga generationer torde desssorinnan hinna att födas, lefva och dö, eller, som skalden uttrycker det, omången tidens bölja att segla uti evigheten in o Alskillige senomener, tidens krampsryckningar, sådana som de på slera ställen uppenbara sig, tyckas mana till en så föga tillfredsställande slutsats. Del finnes öfverallt, det finnes hos oss elt parti, som, tllslutande ögonen för all mensliiliy bilding, tror sig vandra 2 andans ljus; som, med fridens och försoningens ordpäsinalhppar, dock i sjelfva verket ur mot broderna fi