Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1845, sida 1

— WWM A e—a:JAs— — Ni tror då på denna barnslighet? — sade Lucia. — Iag trot på vellenskapen. — är det sannt — frågade vincenza — all menniskor finnas, som kunna sörutsäga det tiillkommande ? — Alt det är sannt, derom vill jag genast öfvertyga Er. Jag skall börja med denna unga flicka... Han log Margaretas hand och fästade på henne en blick, som om han ville meddela henne sina tankar Glan tillhjelp af rösten. Hon förstod utan tvifvel hans mening, ty ett omärkligt tecken besvarade fremlingens blick: — Ni — sade han efter ett långt betänkande — ni får så mycket guld, ni någonsin kan önska er. De båda unga flickotna kunde ej återhålla ett lisligt skratt. Men Margarela, som obemärkt ur sremlingens band redan til en del fått bekräftelse på denna förutsägelse; antog genast ett alfvarsamt och efletsinnande utseende: — på hvad sätt skall den goda Margareta blilva så rik? — frågade Lueia: — Öfver denna hemlighet är jag ej herre. — Nu är det min tur — sade Vincenzas kusin — jag är nyfiken alt få veta, hvad som är mig förussagdt; men till en början skall Ni säga hvem jag är. Se der! är min hand. Den okände lagade om elden, och Vincenza väntade med den mest spända uppmärksamhet. — Ni är fader och imoderlös, Signora. Er barndom har Ni tillbragt uli nöjen oc ch öfverflöd, och Ni skall sluta Ert lif uti ett kloster! . ... Lejonet och jungfrun som möttes vid Er födelse, bestämma öfver Er framtid. Det är svagheten, understödd af styrkan. Ni lemnar ge ena verlden, och de sista tilldragelser, som nå Edra öron, komma Er att välsigna enslighete n. När solen trehundrade och nitlton gånger har försvunnit bakom Alperna, är Ert bjerta tomt, och Ni skal säga adjö at lifvet.