Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1845, sida 1

geringens motståndared; men det låg i sakens natur, at de skulle blifva det, när de sågo, all. i detta fall, icke det ringaste afseende sästades vid deras slonilårändringar, icke en gäng vid deras i den beryktade llartmansdorlsska protesten involverade hotelser. — Hvad äter beträffar de der af det konservativa partiet hysta förhoppningarne vom en snart sig insinnande belänksamhet och reformförsigtighet från regeringens sidac, si hade de, under hela den länga tiderymd, som lag emellan den S:de Mars och den 49:de Maj, I detta hänseende ingenting alt klaga Öfver, alldenstund regeringen, nästan in i sista stunden af riksdagen, var så ytterst cbetänksama och dresormsorsigtiga, att den hos den stora pluraliteten af nationen höll på att rent af förlora all aktning och förtroende. II. Dessa förhoppningar hafva för ögonblicket blisvil olvergilna. Regeringens lösen: oreform och modern sllantiopin öfverensstämmer allt för illa med de åsigter om hvad fådernestlandets väl kräfver, som delas af dem, bvilka heller uppossra ana utsigter all blilva populära, än de vilja deltaga i förändringar eId ch höft, och hellre låla anse sig tar hårtthjertade aristokrater, byråkraler och prebeter, eller hvad ondt som helst, än de för en hjertnjupen fras om menniskovärde och annat vackert och rorande vältaleri böja sina knän oeh höja sina röster, med älventyr all försänka landet i modernt clände.) — — Innan vi skride till en speciell granskning af denna tablå, maste först en preliminär fråga, på hvilken dock mycket beror, afgöras, nemligen: ellvad sorstar AMorgonene, eller de konservative, hvars oslentliga organ denna tidning är, nu för tiden med ordet cRegeringa?.... Manne val den persona moralis, som bestär af Konungen och ledamöterna al Hans konselj? Nej, det kunna de icke göra. asvenska Minervad, som just icke plägar vara illa underrättad om, hvad sig på samhällets höjder tilldrager, har uttrycklig en latit förstå, att halfva radåtfearepersonalen och deribland sjellve Justitiestatsministern, eförklarat sig emot den lika arssrallen och lagförslaget derom. Då det nu just var algörandet al denna fraga, hvilket gjorde de konservative till hvad de för närvarande äro, så kunde vål icke deras harm öfver frågans ulgang vända sis emot de ledamöter af konseljen, hviika röstade i konservatismens eget interesse, utan mot dem, som icke rostade för detsamma, och enkannerligen mot den höga personlighet, hvars votum slutligen gjorde slag i sahen. Dessutom vet hvar och en, som aldrig så litet gilvit akt på händelsernas gang och