——— D S —— — ———————————————— jänmu mörk corridor, der hav ätrefvade sig fram till en dörr, hvarpa han klappade med en viss sorsiglighet. — Vvincenza, milt barn — sade ban med len röst — stig upp, vi skola resa idag. ben unga fickan, till hbyilken dessa ord voro ställda, reste sig håstigl upp i sängen, och stodd på armbågen såg hon sig omkring utibalfmorkret, som det bleka skenet ål en nallian pa spridde i rummel. — Jag har ej edränit — sade hor som kallade mig. Bullret af sleg, som aftöcsnade sig, hördes nu. Hon steg upp, och gick alt huaboja sor en Madonnabild, SN hangde midt emot sangem. Det länga kolsvarta håret nedfoll obehlndradt på den snönvita halsen, hennes regelbundna drag och bländande skonhel gjorde henue till ett al Canovas mästerstycken. Vincenza var sexton år. Född af en Halticnsk far och Engelsk mor, förenade hon uti en harmonisk blandning de bada typerna al den mest olika skonhet; en blandning lika anmärkningsvåärd till moralen, som sysi ken. Hennes ögon uttryckte når ONLing svärmiskt, på samma gång som liennes tal den största Iisl ighel och munterhet. Hennes vext. all såga sauningen nog liten, hade denna vågiga smidighel som endast eaes åf ormen och ålaliens döttrar. Hen: nes här gaf ett blaoktisl ätersken emot den hvita huden, genomskinlig som elt baruns. För resten genom döden tidigt berofvad sin mor, hade hennes hjerta hittills ej emottaglit ibärych af någon annan känsla, än on sk ldig omhel for sin tar, och en systerlig vänskap för Lucin, sin kusin. Ehuru af naturen saktunodig och litet melankolisk, begagnade hon sig understundom af friheten uti sin uppfostran, och sin fars klemande ömhet. Omvexlande tankfull och glådtig, älskade bon sällskaper och ensligheten, all springa omkring på be rget och poetiska urömimor i dalen. Ofta vid söluppgången såg man henne på slollsterassen, hvarifrån man — del var någon