Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1845, sida 1

hieto, denne de konservalives och reaktionäres saligen afsomnade banörsorare: om man ej hade reda på de intima förhållanden, i hvilka dess redaktion står till det antiliberala partiets korylger, och om man ej visste, alt de asigter, Å4Morgoneno proklamerar, äro deras, ehuru de i den, ifran att vara nakna, muskulösa negrer, blilva brokigt utstyrde, kullbytterande pajazzer.... Latom oss se, huru de, såsom sädane, taga sig ut på stysva linan! ben allischerade represenlationen bar af eMorgoneno blifvit kallad De Konservatives Ställningo och besinnes indelad i sex akter eller sablaer, hvilka vi hvar for sig här nedan skole atergia och något närmare skärshada. I. AU de Konservatives ställning allt sedan den 9:de Maj (Mars?) sisllidne ar undergått flere förändringar, ala dock deoriän syftande att förvandla konservalistnen rån regeringens stod, hvilket den då ännu var, till regeringens motsiandare, hvilket den i daj är, torde icke beholva nagon Ordenttig beskrijining, emedan känd sak är så goct SOM vittnad. Den ställning emot regeringen, komservatimen nu innehar, vann, stadga och föll bestämdhet mot stulet af riksdagen och bragtes till fullkomlig enhet, efter all under nära ot ars tid hafva varit delad i flera nuancer, mer eller minäre villiga till frhoppningar om en snart sig Ilfinnande betåäånksamhet och relormfsorsigtighiet a regeringens Sida. m — — — Af denna försla sablå sinner man, alt honservatismen, sedan en viss tidpunkt i fjol, undersatt flere förändringar, alla syftande derhän att göra den till en Regerinzens motstandare. Bekännelsen är, sasom man ser, hogst naiv. honservalismen bar, under loppet af ett ar, sllersaldiga ganger, sin proteusarlade natur likmätigt, ombyti form och gestalt; men icke nu, sasom fordom, regeringen till benag, utan i alsigt alt hos densamma injaga fruktan och forskrachelse. Pa nagot annat sålt kan uttrycket aundergatt fiera förändringar iche sorhlaras, alldenstund desse maste antagas halva frivilligt eat rum inom det konservativa partiet och ej blilvit framkallade af någon yttre impuls, så mycket mindre, som denne, om den t. ex. ugut från regeringen, väl icke då kunde halva haft. för alsiat alt sa de konservativa till fiender. Forst emot slutet af riksdagen, d. v. s. vid den tid, då II. M. konungen sanktionerade Rikets Ständers beslut om den lika arlsoch gilltorätten, kan nagon yltte inveraan på de konservalives slällning till Regeringen stas hafva ect rum. benne dSJlACLIe val icke all göra dem till ake